Film, Musik, Litteratur, Tankar
Egentligen är det ganska missvisande att ständigt rubricera Motörhead som hårdrock. Ändå gör vi det gång på gång. Jag gör det och alla andra också verkar det som. Mest av allt vill jag egentligen kalla Motörheadför ett rock ’n roll band och inget annat. Visserligen med betoning på öronbedövande volym… När den här skivan gjordes var Motörhead en kvartett och jag vet inte riktigt vad ni säger men jag tycker att det märks. Framförallt...
Jag har tidigare konstaterat, inte minst när jag skrev på en W.A.S.P. diskografi för ett tag sedan, att jag har en extra fascination för debutplattor och Iron Maiden är inget undantag. Det är mera rå energi än vad som oftast följer och låtarna är oftast av en högre klass än de som sedan måste stressas fram till uppföljningsalbumet för att blidka skivbolagens tidsplaner för releaserna. Och den här skivan är inget undantag, de flesta av...
De senaste veckorna har jag lyssnat väldigt mycket på den här plattan. Från början minns jag att jag störde mig lite på att Ralf Gyllenhammar fraserar ungefär likadant i alla fall i de inledande spåren men det är inget jag har något emot längre. Tvärtom gillar jag det skarpt! Hur representativt det är musikaliskt jämför med Mustaschs tidigare katalog kan jag inte riktigt uttala mig om men ska jag rubricerad det med något, får...
Jag köpte den här DVDn på GeKås i Ullared av alla ställen. Anledningen var förstås att den var billig. Är man en snåljåp så är man… Nja, så enkelt är det väl inte egentligen. Anledningen till att jag inte ville betala mer för den var snarare min skepsis mot innehållet. Omslagsbilden ser onekligen inbjudande ut men det är inte en officiell Live DVD. Jag menar, den innehåller onekligen livematerial men det är ingalunda en...
Jag har i princip inte hör något från Kee Marcello sedan han lämnade (eller fick sparken?) från Europe. I alla fall om man ska prata om det musikaliska. Jag tog mig faktiskt tid att läsa hans bok – Rockstjärnan Gud glömde, med det är ju också ett par år sedan nu så det här var verkligen en intressant upplevelse. Man kan ta sig den lyxiga friheten att koppla bort allt han har sysslar med tidigare....
På den här skivan, liksom på föregångaren Burn har David Coverdale antagit rollen som vokalist efter Ian Gillan. Roger Glover medverkar inte heller i bandet utan basen hanteras istället av Glenn Hughes. Jag finner absolut inte detta vara någon nackdel, jag gillar David Coverdales röst och jag gillar låtarna som uppenbarligen de nya medlemmarna vari iblandade i uppkomsten av. Det är mer blues, funk och melodi än tidigare och det är heller ingen nackdel att...
Ett typiskt medelmåttigt album. Någon höjdpunkt, Heatseeker och någon till, men på det hela taget ganska jämntjockt och tråkigt. Men eftersom det trots allt är kompetent genomfört, musicerat och producerat och att Brian Johnson skriker mindre än vanligt klättrar den lite.
Jag tror att det var fler än jag som förvånades när Accept släppte ett nytt album 2010 efter 14 års tystnad, på skivfronten i alla fall. Än mer förvånade blev vi när vi upptäckte att det faktiskt var ett alldeles utmärkt album som verkligen inte skämdes för sig och som dessutom gav mersmak. Personligen trodde jag mest att det handlade om ett undantag och att det ungefär var lika stor chans för ytterligare ett album med Accept som att...
Min kärlek till Accepts definitiva genombrottsskiva Balls to the Wall gjorde att jag, vid den här perioden i mitt liv, även införskaffade flera andra plattor med bandet och den här står fortfarande i vinylbackarna. Det är på sätt och vis Accepts sista skiva eftersom Udo Dirkschneider sedan hoppade av och bandet splittrades. Att de sedan har återförenats flera gången sedan dess och gett ut skivor är en annan historia… Hur som helst så var jag initialt inte särskilt nöjd med plattan. Jag tyckte...
Det här är en skiva med Accept som jag inte hört innan och blev väl egentligen sugen på den eftersom jag på senare tid skrivit så pass mycket om Udo Dirkschneiders soloprojekt U.D.O. Och det här är, enligt vad jag förstår, den sista skivan som Udo Dirkschneider medverkar på överhuvudtaget när det gäller Accept, ett band som tampats med pauser, avhopp och uppehåll sedan slutet av 80-talet egentligen. Det är hur som helst ett bra album och man känner igen vilka det är...
Min extra familj!
Vinylsamlandets återkomst
Ny framsida och ett nytt smakprov :-)
Tiden som stod still
Idag är det tungt
Sagan om det brustna hjärtat
Sagan om draken som blev en prinsessa
Boken är på väg!
Versatil – min styrka, min förbannelse.
Frihet och skåpmat