Sagan om draken som blev en prinsessa
”Det var en gång…” är ett klassiskt sätt att inleda en saga på. Men om sagan utspelar sig i nutid och dessutom är pågående och inte avslutat går väl det där inte riktigt ihop? Då skulle det väl snarare blir ”Det är en gång…” som gäller? Om det dessutom gäller en historia som inte är speciellt fiktiv utan snarare väldigt väl förankrad i verkligheten är det väl kanske inte ens en saga längre. Hur som helst så är vad som här följer en viktig berättelse som skulle kunna vara hämtad ur mitt liv. Och är det också faktiskt. Det förekommer en del fantasifulla omskrivningar och metaforer som vi kan kalla för artistisk frihet. Med andra ord så är det ingen saga utan en högst verklig berättelse som är lite extra tillskruvad. Ta den för var den är…
Det var en gång en gammal hjälte som äntrade en borg som redan var full med mytologiska varelser. Gorgoner, cykloper, satyrer och en drake. Det var bestämt att han skulle bo med dessa varelser. Det var inte med motstånd han gick in och han var väl inte rädd egentligen. Han hade en historia av att tampas med olika typer av bestar sedan länge. Det fanns förstås en viss oro för att han vapen inte skulle bita på monstren men han fick ta sina chanser helt enkelt.
I början var det svårt att se skönheten som fanns bakom fasaden på odjuren. Men de bedyrade att det inte fanns något ont i dem. Det var bara deras framtoning som såg lite märklig ut. De påstod till och med att det bara var han som kunde se detta yttre. För alla andra människor fanns det inget yttre skal som behövde penetreras.
Vissa sorters varelser vad lättare att se igenom än andra och på något sätt kom hjälten i samförstånd med det otäcka varelserna och han började se förbi det yttre och den instinktiva skrämmande impulsen att rygga tillbaka för deras utseende. Han kände att han blev en av dem och besegrade en efter en med sina kraftfulla vapen. Men hans starkaste vapen var inte för anfall, det var egentligen hans rustning och sköld som han hela tiden gömde sig bakom. I synnerhet när det kom till draken. Den mest skrämmande av dem alla.
Men en dag bestämde han sig för att utmana sig lite extra och han visste innerst inne att draken inte var farligare än någon annat. Nu var tiden kommen och konfrontationen ett faktum. Han tog ifrån tårna och utmanade draken på en duell. Vem som skulle vinna var högst oklart. Någonstans handlade det så klart inte om draken utan om hans mod skulle hålla ända fram eller inte. Draken var inget motstånd, ville inte ens slåss. Men visse heller inte visa sin insida, det som fanns innanför skalet. Det var ju egentligen precis samma som han själv. Han tog inte av sig rustningen eller sänkte sin sköld. Tills en dag när han satte allt på ett kort för att se hur draken skulle reagera. Han lyfte på masken för att visa sitt ansikte och han märkte genast att draken gjorde samma sak. Undan för undan försvann ett efter ett av hans skydd och draken släppte lika mycket på sina.
Till slut, när de en gång stod nakna inför varandra avslöjande draken att hon var förtrollad och att hon egentligen var en prinsessa. Det kom inte som någon överraskning för honom. Han hade sett tillräckligt djupt under drakens fjäll en längre tid att han hade förstått hur saker och ting stod till. Men med avslöjandet gick de in i ny fas, en symbios som ingen hade kunnat ana. Innerst inne var hon en vacker prinsessa och han var inte en hjälte utan en helt vanlig person som under åren hade varit tvungen att ta många fajter för att upprätthålla sin stil.
Nu stod de sida vid sida och kunde möta världen utan rustningar, drakfjäll eller sköldar. Om de lever lyckliga i alla sina dagar återstår att se, men det ser förbannat förhoppningsfullt ut!
