Sagan om det brustna hjärtat

En gång för länge sedan, eller det var egentligen inte speciellt länge sedan, kände Harry ett stort behov av att hjälpa andra. Han hade egentligen ingen kunskap om det han ville hjälpa till med, men han hade ett gott hjärta och tänkte att man kan komma långt på goda intentioner.

Sagt och gjort. Bollen var i rullning och Harry satte i gång. Det var inte alltför ansträngande att hjälpa till, faktum är att han tyckte om det. Han fick ut något av de. Harry blev nästan lite besatt av det han höll på med och det som borde ha tagit honom flera veckor gjordes klart på ett par dagar.

Han presenterade det han hade gjort för den han hade hjälpt, som tackade ödmjukt för hjälpen. För att det skulle bli riktigt bra kunde dock inte Harry ro det i land helt själv. Han behövde feedback och väntade på den. Plötsligt blir han varse att allt det arbete han lagt ner hade varit helt i onödan, när vederbörande ignorerade alla korrigeringar och förslag han hade lagt fram.

Men han höll god min. Han var en man av sitt ord och hade han sagt att han skulle hjälpa till att stötta, praktiskt, och ekonomiskt, så stod han för sitt ord. Men något strulade och de två språkades vid för att lösa vad som hade gått snett. Men de talade inte samma språk och kommunikationen blev svår. Till och med så svår att den han så gärna vill hjälpa blev irriterad på honom och avslutade kontakten abrupt.

Harry tyckte att han hade blivit orättvist behandlad men var det nu så det var så var det. Han kunde inte göra mer. Det var bortom räddning. Han kände det som en kniv i ryggen, ett svek som gjorde att hans hjärta brast. Han förbannade sig själv för att än en gång trott att han kunde göra skillnad och faktiskt hjälpa någon. Det var inte så att han krävde något i utbyte men innerst inne var han besviken över att han välvilja hade lockat fram sådana aggressiva känslor. Kanske var han trots allt inget värd och kanske skulle han sluta att hjälpa främlingar i nöd.