Film, Musik, Litteratur, Tankar
Första gången jag kom i kontakt med Billy Opel var för ganska många år sedan nu. Då tyckte jag mest att det verkade vara en rolig prick med kul låtar. Jag antar att det var på Youtube jag först stiftade bekantskap med honom. Helt klart att en av de allra första låtarna jag hörde var Motorsåg och Falukorv. En helt fantastisk text! I samma veva hittade jag också några andra tidiga alster. Jag skiter i...
Billy Gibbons tredje soloplatta Hardware kom väl lite olämpligt in i mitt medvetande kan man väl tycka. Ungefär samtidigt som jag blev medveten om ZZ-Top bassisten Dusty Hills hastiga bortgång blev jag medveten om att Billy Gibbons släppt en tredje platta under eget namn. Först var jag lite besviken över innehållet som jag inte tyckte var något speciellt alls. Samma gamla vanliga musik som man brukar höra från ZZ Top och Billy Gibbons. Men efter...
The Big Bad Blues, till skillnad från föregående Perfectamundo, är precis vad man kan förvänta sig att ZZ Top gitarristen Billy Gibbons släpper ifrån sig. För mig är det fortfarande lite för polerat och tillrättalagt i produktionen. Men det försöker vara skitigt, det är bara det att fejkad skitighet inte riktigt fungerar. I alla fall inte när man vet var Billy Gibbons egentligen kan åstadkomma. Framförallt handlar det om en allt för processad sång som...
Perfectamundo var Billy Gibbons första soloplatta. I alla fall i officiellt. Enligt min åsikt hade han redan i flera år varit den drivande kraften i ZZ Top. Och man fråga sig hur mycket Dusty Hill och Frank Beard bidrog till plattor som La Futura, Mescalero och XXX. Min egen personliga åsikt är att de inte var lika intresserade av den konstnärliga drivkraften och kanske hellre vill spela på scen för att tjäna pengar än att...
Mescalero (2003) – För första gången sedan El Loco 1981 använder ZZ Top åter igen en Tex-Mex titel på sitt album och det tycker jag är ganska kul eftersom jag gillade de tidiga titlarna! Tyvärr är inte albumet lika kul musikaliskt sett. Det är onekligen en mycket bättre skiva än föregående XXX men den lider lite av samma problem, en undermålig produktion och uselt ljud! Låtarna är dock något bättre och man får faktiskt ganska...
Rhythmeen (1996) – Efter samlingsplattan One Foot in the Blues från 1994 där bandet samlade de låtar som föll under den mer eller mindre renodlade blueskategorin var det dags att släppa ett nytt album. Resultatet blev en kombination av den naturliga utvecklingen från Antenna, det vill säga väl producerade och tillrättalagda låtar och den skäggiga trions tidigare karriär. Det är absolut ingen överdrift att kalla den här plattan för retroinspirerad trots den moderna (för 1996)...
Antenna (1994) – Emedan förra skivan – Recycler hade en del kvar att önska när det gällde medryckande melodier var väl det här lite av en befrielse när den kom. Man hade, åtminstone delvis, hittat tillbaka till rötterna och även om man fortfarande hör de raka rytmerna som gjorde bandet som störst med skivorna Eliminator och Afterburner har man bantat ner på syntharna. Det är mera äkta bluesboogie så att säga. Det var också första...
El Loco (1981) – Tydligen så var det här det första albumet som inte spelades in ”live” eller med alla musikerna i ett och samma rum samtidigt, åtminstone om man får tro Billy Gibbons. Självklart måste olika pålägg, inte minst blåssektionen på Degüello, ha lagts på i efterhand men här är det åtminstone premiär för bandet att använda synthar. Det är inget genomgående sound men vissa av de tio låtarna har helt klart fått sig...
Degüello (1979) – Efter den numera legendariska Tejas turnén – World Wide Texas Tour, som lär ha varit minst sagt spektakulär, med både boskap och skallerormar på scen, tog bandet sin första megapaus. När de åter förenades för fler spelningar och skivinspelning hade Dusty Hill och Billy Gibbons oberoende av varandra odlat sina numera berömda skägg. Det är åtminstone det som ryktas och visst låter det väl bättre om man hävdar slumpen än om det...
Tejas (1977) – Åter igen är det riktigt starka melodier och gunget som man kommit att förknippa ZZ Top med är allestädes närvarande. Öppningsspåret, It’s Only Love för tankarna till debutplattans (Somebody Else Been) Shakin’ Your Tree medan efterföljande Arrested for Driving While Blind placerar sig bland plattans absoluta höjdpunkter. Jag tycker mig höra ett visst mått av countryinfluenser som inte varit närvarande på de tidigare plattorna. Det är förstås fortfarande 100% blues eller bluesrock...
Jag bloggar, alltså är jag!
Minns du hur jag hjälpte dig?
Den otänkta tanken
Mitt varumärke, mitt språkbruk!
Madeleine Brent
Frihet och skåpmat
Sagan om Ems
Sagan om det brustna hjärtat
Versatil – min styrka, min förbannelse.
Mannen på Torget tar form