Tack för allt Bengt!

Jag möttes av tragiska nyheter för några dagar sen. En tämligen ytlig bekant hade förlorat kampen mot cancern. Det var inte helt oväntat men ändå slog beskedet emot mig som slägga i nyllet. Jag fick svårt för att hålla tillbaka mina känslor men ville inte bryta ihop offentligt. I synnerhet inte framför hans fru som var hur stark som helst. Jag klarade det och pratade en stund med henne om vad vi hade varit med om sedan vi såg dem senast. Hon berättade lite om sitt. Det är alltid svårt. Man vill såklart uttycka sin sorg och beklaga bortgången, vilket jag självklart gjorde. Samtidigt vill man inte vara frågvis och påminna om plågsamma minnen. 

Självklart har hon haft mer tid på sig att acceptera det eftersom det hade skett för några månader sedan. Det var som sagt en ytligt bekant som jag och min fru endast träffade några gånger om året i väldigt specifika sammanhang. Men även ytliga bekantskaper kan göra rejäla avtryck och så var fallet denna gången. Han var en glad och lustig prick. Alltid med ett leende på läpparna och redo att hjälpa ALLA som behövde något. 

Han gjorde stor skillnad för mig och min fru och de gånger jag träffade honom klagade han aldrig. Han gjorde heller ingen hemlighet av sitt tillstånd. Jag minns en gång när jag träffade honom i ett mer personligt sammanhang och vi drack kaffe hemma hos honom. Han var lite irriterad på att folk lindade in honom i en imaginär bubbelplast för att skydda honom. “Jag är inte dum i huvudet, jag har cancer”. Jag minns orden tydligt.

Han förklarade att han efter diagnosen fått ett annat perspektiv på livet. Först nu förtod han vad som verkligen var viktigt. Det är inte meningen vi ska stressa ihjäl oss med jobb, jobb och jobb. Det är meningen att vi ska trivas med livet och ha en dräglig tillvaro.

När jag senast såg honom var han lika glad och full av liv som alltid. Det var nog ett år sen ungefär. Eftersom cancer är som cancer är så antar jag att det sedan gick ganska fort utför och jag är glad över att han slipper lida mer. Det är kanske hemskt att säga det, men det är bättre att det går fort än att det blir utdraget och plågsamt, både för honom själv och för hand närmaste. 

Det måste vara fruktansvärt att se någon man älskar tyna bort och bli svagare och svagare. Nu är du borta och jag kommer för alltid att sakna din smittsamma humor och din pragmatiska attityd. Ditt sätt att faktiskt peppa MIG, när jag höll på att hyperventilera av stress. Du kommer att leva för evigt i mitt minne. 

Tack för allt Bengt!