Sagan om det ärvda blodet
Det var en gång en prins som ärvde hela kungariket. Han ville inte bli kung, han ville inte ha rikedomarna eller riksregalierna. Han var inte ämnad åt att styra, Det var knappt så att han klarade av att styra sig själv. ”Kungen är död, länge leve Konungen”, hade folkmassorna skanderat mot skyn. Vad var det för mening att vara kung om man inte hade något kungarike att styra över. Kungen var död, drottningen var död och till och med prinsessan var död. Han var ensam.
Han gjorde några halvhjärtade försök att ena kungariket. Det var inte som att riket ville helas, det lilla kungarike som fanns kvar. Det fanns avlägsna ägor som han knappast kom ihåg existerade. Egentligen var det inte ens hans, och han hade aldrig varit där. Men det fanns någon sorts djup fascination för dessa vidder. På fotografier kunde man se skönheten och genom skrifter, nedtecknade för länge sedan, kunde man utläsa att befolkningen där delade hans gamla anor.
Det var inte så att han plötsligt beslöt sig för att besöka dessa trakter eller lära känna dess befolkning. Det var egentligen tankar som alltid hade funnits där. De hade bara in formulerats. Det var svårt att resa och det var svårt att se folket i ögonen. Vem skulle de ta honom för? Var han den falske prinsen som slutligen blev kung? Var han en man av folket som egentligen bara ville vara en i mängden?
På fotografierna kunde man se en flicka. På något sätt tyckte han att hon påminde om honom. Åtminstone tyckte han själv det. Inte till utseendet kanske, han var nu gammal och skraltig och hon såg ung och oförstörd ut. Men han kände en samhörighet med henne. Det var säkert bara i hans fantasi, men hans längtan efter att utforska markerna som gränsade till hans växte. Han började se saker han inte sett i fotografierna förut. De talade till honom.
I det Kungliga biblioteket, där det fanns otaliga skrifter och böcker började han göra större efterforskningar. Vem var egentligen flickan på bilderna. Han var säker på att han hade sett henne förut. Han blev mer och mer säker på sin sak. Han hittade ledtrådar i uråldriga böcker och målade för sitt inre upp en bild av hur hon skulle vara, vilken personlighet hon skulle ha. Bilderna var gamla och skrifterna ännu äldre.
Han ägnade månader och år och till slut gav hans efterforskningar frukt. Han hade hittat ett fotografi. Det var han själv på bilden, han var ung på den tiden. Men det fanns också en annan person på bilden. Ett barn. Men det gick inte att ta fel. Det var flickan han hade tänkt så mycket på. Allt lossnade, fler och fler bilden dök upp och i texter och brev hittade han till och med hennes namn. Carlotta hette hon. Det kändes vagt bekant. Varför?
Svaret kom till honom en dag. Han trodde han hade gått igenom allt i det nästan oändliga biblioteket. Det var naturligtvis inte sant. Ingen människa skulle kunna gå igenom allt under en livstid. Men allt eftersom hade han utvecklat någon form av sjätte sinne för vad som kunde vara av intresse. Mellan två sidor i en av böckerna han trodde han hade gått igenom hundratals gånger trillade ett papper ur. Det måste ha fastnade, nästan fastklistrat mellan sidorna.
Carlotta var en avlägsen släkting. Han var inte ensam när allt kom omkring. Det fanns någon han kunde anförtro sig åt. Han blev förstås eld och lågor och med nyvunnen energi började han hitta nya vägar för att hitta henne. Nu skulle inget stoppa honom. Han skulle inte få frid förrän han hade hittat Carlotta och nu när han var kung hade han nästan outtömliga resurser på sin sida. Han skulle hitta henne om det så kostade honom förståndet.
Åren gick och om han var relativt ung när resan och sökandet påbörjades så var han en gammal man när han slutligen gick i mål. Han hade funnit henne! Inget kunde nu hindra honom från att stilla sin nyfikenhet. Vem var hon? Vad hade hänt med henna sedan det där fotografiet blev taget? Han var bara tvungen att får veta. Men han ville inte skrämma bort henne och gå för fort fram. Hade han väntat så länge och sökt så djupt i hela riket var det inte värt risken.
Han skickade bud till henne. Först ganska subtila för att liksom väcka intresset. Han ville inte att det skulle vara en påträngande upplevelse, varken för henne eller honom själv. Men undan för undan lämnade han ut fler ledtrådar om vem han själv var, hon hade så klart ingen aning. Men för varje pusselbit han gav henne om sig själv så fick han en tillbaka. Undan för undan kunde han måla upp en bild över den person hon var idag, oavsett vem hon hade varit när den gamla bilden togs.
Det var en lång process. Den tog flera år, men till slut stod det till sist öga mot öga. Han hade skickat bud efter henne att komma till sitt slott. Han var orolig för att det skulle bli pannkaka av alltihop, men bättre att misslyckas genom att föröka än att inte ens anstränga sig. Han var nervös, och han såg att hon var lika nervös. Men det släppte nästa direkt. Det var tydligt att de hade ärvt samma blod. De språkade naturligt om de mest vardagliga saker och han kände att han kunde anförtro sig åt henne. Som Kung var han tvungen att hålla vissa saker för sig själv, men eftersom de var släkt, om än på långt håll, var det inte en dödssynd att dela med sig av rikets hemligheter. Han till och med ville göra det.
Hur många minuter eller timmar samtalet och rundvandringen på slottet tog visste han inte. Men att de båda hade tagit steget var han väldigt lycklig över. Han hoppades få se henne igen. Han lovade att hans dörr alltid skulle finnas öppen för henne och hon lovade samma sak. Han gav henne en del kuriosa från slottet som hon visade särskilt intresse för. Han hade gett henne mer om hon hade velat ha det.
Han kom in på känslomässiga områden som han sällan eller aldrig hade ventilerat och hon lyssnade på honom. Det var som att det fanns ett telepatiskt band mellan dem, de hade samma blod i sina ådror. Som när han vara nära att gå i kras för att minnena blev för starka för honom, var det hon som hade gjort att det släppte igen. Han kunde vara naturlig inför henne och han behövde inte ta på sig den rollen som Kung han egentligen inte ville ha. Han kom att vara henne evinnerligen tacksam för den omsorg och förståelse hon hade visat honom.
Han skulle finnas där för henne om hon behövde honom till han gick ur tiden. Det lovade han sig själv.
