Versatil – min styrka, min förbannelse.
Jag har gått och tänkt på det här ganska länge men liksom inte riktigt kommit till skott att skriva något om det. Det är ju så att om man ska komma någonstans här i världen – bloggvärlden etc., då verkar det vara behövligt att koncentrera sig på en enda sak, eller en grupp av saker som har en väldigt tydlig gemensam nämnare. Skriver man till exempel om film är det fördelaktigt att man skriver om en enda typ av film för att lättare kunna åstadkomma ett djup i den ackumulerade floran. Att blanda barnfilmer med de råaste skräckfilmerna på ett och samma ställe kräver sin man. Det är också ett säkert sätt att förvirra sina besökare.
Likadant är det om man skriver om musik. Vill man skriva om hårdrock och vad där tillhör i subgenrer är det inte rekommendabelt att samtidigt intressera sig för popmusik. Det är att förvirra sin publik.
Men om man nu faktiskt har ett personligt intresse i allt detta och inte vill nischa sig så smalt man kanske borde. Vad händer då? Jo, man får så klart ett oerhört stort arbete framför sig. Man ska inte räkna med att kunna sätta sig tillräckligt djupt in i någonting för att kunna bli expert, åtminstone inte om man har sitt skrivande som bi syssla.
Här befinner tyvärr(?) jag mig. Jag vill skriva om allting eftersom allting intresserar mig. Därför blir mina bloggar väldigt breda. Jag tycker inte om att begränsa mig och fastna i ett fack. Den som gör det missar helt enkelt så mycket intressant att man visserligen kan bli expert på en detalj men samtidigt missar ett helhetsintryck.
Men vad är egentligen bäst? Ska man välja bort det som känns mindre viktigt och bara koncentrera sig på essensen eller ska man köra sitt race? Men bredd finns det ju onekligen något för alla också.
Tvehågsen…?