Första genomgången – smakprov
Nu har jag kommit så lång i arbetetmed mina memoarer att jag har inlett första genomgången av dem. Jag har börjat gå igenom från början, skrivit om och lagt till, till och med tagit bort text som jag inte tyckte hade någon funktion. Det är nästan svårare och mer anträngande än att bara låta fingrarna vandra över tangent borden och leva sitt eget liv. Men jag känner att det måste göras för att göra texten mer relevant och möjlig att förstå. Jag är också ganska duktig på att skriva ord som jag inte tänkte skriva, eller utelämna sådana som jag tänkte skriva. Det är sånt jag måste hitta. Det ingår kanske inte i omskrivningsprocessen utan är väl mer en korrekturläsning kanske men något som jag behöver göra.
Nedan följer ett litet smakprov som jag kan bjuda på 🙂
Men det är inte svaren som är det viktiga egentligen. Det är själva tankeprocessen, vägen som leder närmare målet. Att på något sätt bena ut och försöka förstå sig själv. Jag tror det är många som har försökt att göra detta men få, om ens någon, har lyckats. Var och en individ är så komplex så att försöka förstå sig själv är ett riktigt Sisyfos jobb. När man tror sig har hittat ett svar och kommit upp till toppen rullar stenen ned igen och man får börja om från början. Möjligen med viss erfarenhet som gör nästa tur uppför berget aningen enklare.
Jag hade min första riktiga kris för lite mer än tio år sedan. Men tiden går fortare än vad man ibland önskar, eller uppfattar så vi kan säga femton. Egentligen är det nog fel att tala om en första kris för jag har nog haft fler kriser i livet än vad jag vill erkänna för mig själv. Men det här var den första stora krisen i vuxen, arbetsför ålder. Den första gången jag gick in i väggen.
Det var egentligen då jag började skriva av terapeutiska skäl. Jag insåg att det fanns en anledning till att jag var som jag var och ville försöka att utröna varför. Delar av mig ville nog också imponera på min dåvarande terapeut. Antagligen ville jag visa mig duktig och att jag tog till mig av råden som hon gav mig. Det vill jag påstå att jag gjorde men ska sanningen fram så är det inga specifika tips jag kommer ihåg idag. Och det är nog lite så det funkar. Man får tips, råd och rön, men saken är den att det inte hjälper att få svaren givna, man måste själv hitta dem.
Har man sett några mystifika filmer från östern där västerlänningar ska lära sig lite österländsk vishet känner igen saker som att man ska lyssna efter den enarmade som klappar med händerna och sådant. Jag tror det är en metafor för sökandet man använder av två skäl- Dels för att det låter väldigt mystiskt. Någon med bara en arm och hand kan knappast applådera. Men också för att det är något som vi enkelt förstår. Vi förstår att det är något som till synes är omöjligt vi ska förstå.
