Tiden som stod still

Nu mina vänner ska jag berätta om ett litet äventyr som äntigen infriades. Det går långt tillbaka i tiden och det har med gamla bekantskaper att göra. 1989 började jag nämligen mitt första “riktiga” jobb på en firma vi kan kalla för Schabrak. Jag var 19 år då och jag jobbade kvar till jag var 33 om jag räknar rätt. Att flytta på mig har adrig riktigt varit min grej och jag har hittills varit väldigt lojal mot mina arbetsgivare. Vid 52 års ålder har jag bara varit på tre arbetsplatser i mitt liv. Inom dessa arbetsplatser har jag dock flyttat runt lite och haft lite olika positioner men det är en historia för ett annat inlägg.

Nu ska vi prata om företaget Schabrak, eller snarare om de personer som en gång arbetade på firman men som sedermera alla har gått andra vägar. Jag vet inte om det bara är jag men eftersom detta var mitt första jobb och jag var relativt ung så formade de här åren mig ganska radikalt. Nostalgi-värdet är stort på de minnena som finns från denna tid. Jag kan heller inte minnas när vi först började diskutera att träffas. Jag vet att jag först pratade om det med en av dem, och sedan med en annan och jag tror att det kom till några tärffar av folket från förr men jag hade alltid andra åtaganden och kunde inte vara med. Den här gången hade jag inget i kalendern och jag tror inte vilda hästar hade kunnat hindra mig från att bege mig de där milen mot sammankomsten. Vi skulle återuppta en relation som legat på paus minst de senaste 20 åren. Spännande!

Jag har väl inte alltid varit särskilt socialt smidig, och det är jag väl inte nu heller. Nervositet för att träffa folk från förr har alltid funnits med där. Eftersom jag är som jag är och andra är som de är har jag också ofta haft svårt för vissa människor. Om det har berott på mig eller på dem ska vi väl låta vara osagt men det är väl rimligen så att det är ömsesidigt. Det brukar ofta vara ganska tydligt när jag inte tål någon eller inte trivs i sällskapet.

Förr i tiden, på den tid som det begav sig, träffades vi ibland på fritiden och spelade kort. Poker närmare bestämt. Vi spelade nog ganska hårt på den tiden och en förlust på några hundralappar var ganska mycket då. Sagt och gjort, det bestämdes att detta var aktiveten för kvällen. Det var även på tal ett par år tidigare och förrutom de tre personer jag träffade den här gången var det ytterligare en person som skulle ansluta. En person som jag hade ett ganska komplicerat förållande till. Men allt låg långt tillbaka i tiden och jag såg verkligen fram att få träffa honom igen. Men…jag hade ingen möjlighet att medverka.

Han gick tyvärr bort en tid därefter och jag fick inte chansen. Men nu skulle jag åtminstone få träffa de andra gamla vapendragarna. Jag hade lite problem att hitta fram men när jag väl hade hittat rätt hus stegade jag in. Det var precis som att tiden hade stått stilla. Visst, vi såg väl alla märkbart äldre och “gubbigare” ut. Kanske allra främst jag själv som för hade ett stort yvigt hår men numera är ganska kal på flinten. Det gick nog inte ens en minut innan allt var som vanligt igen. Personer jag inte hade sett på 20 år och jag kom genast in i samma jargong som vi en gång haft på firma Schabrak.

Lånad bild från nåtet

Det var till och med så att vår avlidna kollegas ande var med oss. Han var ofta föremål för lite häckel på den tiden det begav sig. Men det var nog alltid med glimten i  ögat och tonen vara ofta ganska rå men trots allt hjärtlig. Jargongen var som sagt den samma som för alla år sedan och kändes lite grand som en hyllning till vår gamla kollega. Tittade han ner på oss från sin himmel eller upp från sitt helvete så var han nog väldigt underhållen.

Vi spelade poker trots att åtminstone jag nästan hade glömt hur det fungerade. Jag kan inte minnas när jag spelade kort om pengar. Men det var inte pengarna som var det viktiga. Det kanske det var en gång i tiden, då för 20 år sedan men nu handlade det om att umgås och minnas tillbaka. Snacka skit och skvallra lite om andra gamla kollegor. Vad som hade hänt med dem sedan sist och/eller om de överhuvudtaget var i livet. En hel del var inte det längre fick jag veta. En del personer hade jag glömt, en del kände jag igen till namn med fick ingen tydlig minnesbild av deras utseende och vissa kände jag bara till visa deras smeknamn.

Och tro mig, ALLA hade smeknamn på den tiden. Själv gick jag väl mest under namnet Mulle eller Skogens Mulle. Men tror att det i skrift någon gång stavades Mölle. Jag vet inte varför. Någon gång var jag Skogens Mulle från Koskoskulle…

Den här återföreningen är bland det bästa jag har gjort och vi bestämde också att vi måste göra det till någon form av tradition av att träffas. Vi kan inte låta det gå 20 år till. Pokern är väl inte det viktigaste med det är ett bra tidfördriv man kan göra medan man snackar skit och dricker brännvin. Har du vänner och bekantskapar som tillåter dig att vara dig själv och accepterar dig för den du är ska du vara rädd om dem. I alla fall om du är som jag och inte gärna släpper vem som helst in på livet.

Du gillar kanske också...

Lämna ett svar