Genomgången av manus fortsätter

Jag har ägnat lite av förmiddagen att gå igenom manus. Det första utkastet har varit klart ett tag och jag märker vissa saker jag behöver skriva om eller förbättra när jag går igenom det. Jag kommer inte att hitta allt så klart. Man blir väl lika hemmablind för sitt manus som till sin hembyggd gissar jag. Hur som helst så bjuder jag på ett par stycken omarbetad text nedan. Vem vet, den kanske kommer att skrivas om ytterligare vid ett senare tillfälle?

Men ska man lägga hela pusslet betyder det också att man ställer enormt höga krav på sig själv. Man måste prestera. Och inte bara på sig själv. Kraven man ställer på andra inblandade är nästan lika höga. Men bara nästan tror jag. Det går inte att jämföra någon annan med sig själv. Visserligen blir man djupt besviken om man finner att alla inte gör sitt yttersta för att få det att fungera. Om någon försöker slinka undan och inte dra sitt strå till stacken tappar jag lite av motivationen. I synnerhet om personen i fråga är en av dem som ska dra mest nytta av utvecklingen man håller på med. Då blir jag ledsen och tvär och tycker att det är meningslöst att fortsätta. Lite som en femåring som sätter sig på rumpan och vägrar flytta på sig förrän man har fått sin vilka igenom.

Kanske är det precis tvärtom? Jag ställer onekligen väldigt höga krav på mig själv, men kanske är det inte lägre krav jag ställer på min omgivning. Det kanske är högre, eller åtminstone likvärdiga? Det är nog den där lilla figuren inuti mig som inte tål några orättvisor. Om jag ska dra ett stort lass, så ska alla andra involverade vara beredda på att dra ett lika stort lass. De behöver vara lika koncentrerade och maniska som jag. Det behöver vända och vrida på varje pusselbit för att få den att passa. Så får jag göra, var skulle inte de?