Deep Purple – Stormbringer – 1974

På den här skivan, liksom på föregångaren Burn har David Coverdale antagit rollen som vokalist efter Ian Gillan. Roger Glover medverkar inte heller i bandet utan basen hanteras istället av Glenn Hughes. Jag finner absolut inte detta vara någon nackdel, jag gillar David Coverdales röst och jag gillar låtarna som uppenbarligen de nya medlemmarna vari iblandade i uppkomsten av. Det är mer blues, funk och melodi än tidigare och det är heller ingen nackdel att låtarna inte tillhör dem som redan varit med på femtioelva samlings- och Greatest Hits skivor. Det är förstås inga okända låtar för kännare av Deep Purple men det är som sagt inte de allra största hitsen eller de man främst förknippar bandet med.
Men den allra största tillgången är att det finns en kontinuitet i soundet och att Lord/Blackmore inte flippar ut i långa psykedeliska solomasturbationer. Naturligtvis är både Lords orgel och Blackmores gitarr närvarande men det blir aldrig så påträngande som det kunde bli på de tidigare skivorna med den klassiska sättningen. Det är helt klart en av de allra bästa skivorna med bandet och jag ska inte snåla med betyget!