Film, Musik, Litteratur, Tankar
Det här var inte ett lika bra album som Predator från 1996 och jag vet inte riktigt om jag kan förklara varför. Det låter lite – alldagligare, om man kan uttrycka sig så? Det är mindre som sticker ut från mängden helt enkelt. Det är inte lika intressanta melodier men det är förstås ett kompetent framfört album på alla sätt och vis ändå. Man får ungefär det man förväntar sig av Accept, de håller sig fast vid den stil och...
Jag vet inte hur många gånger jag har konstaterat att Accept klarar sig alldeles utmärkt utan sin forne sångare Udo Dirkschneider. Det gäller förstås de senare plattorna medan den här något helt annat. Om man ska gå rakt på sak är Eat the Heat verkligen inte en av Accepts bättre plattor. Den är egentligen helt ok och att ha den på som bakgrundsmusik är inget problem. Det som däremot är problem är att det inte riktigt hörs att det är Accept....
Tänk att jag en gång i tiden avfärdade Accept med den här plattan som något som var på väg utför och troligen aldrig skulle kunna prestera på samma nivå som förr igen. Låt vara att Accept inte har låtit som ”förr” sedan dess heller, de har snarare låtit bättre! Det här är alltså plattan som kom emellan Objection Overruled och Predator som jag båda har skrivit om sedan tidigare. Varför jag har missat denna kan jag inte svara på. Men bättre sent än...
Det finns några saker som verkligen utmärker eller har utmärkt Accept genom alla år. Det första är förstås Udo Dirkschneiders karaktäristiska sång som i princip inte går att härma. Det är också fantastiskt effektiva gitarriff hur enkla de egentligen är och så är det förstås körsången som mer eller mindre nästan låtar som en manskör! Här är det ajöss med det första epitetet eftersom Udo äntligen blivit ersatt med Mark Tornillo. Jag säger äntligen för att jag gärna vill se...
Accept är ett band som har gått från klarhet till klarhet under de senaste åren. Både Stalingrad och Blood of the Nations kändes oerhört fräscha för att komma från ett gammal ”avdankat” band som Accept. Här når de faktiskt nya höjder. Jag vet inte om jag kan påstå att det är det bästa någonsin från Accept men det är i alla fall bra nära! Mark Tornillo har växt så pass bra in i bandet att man aldrig kunnat ana att det tidigare fanns en...
Det här var onekligen en av de första hårdrocksplattor som jag riktigt fastnade för. Ännu roligare är att den faktiskt håller än i dag och att det fortfarande är riktigt bra när man slänger på den. Accept var (är) ett av de där banden som man gärna skulle vilja inkludera i NWOBHM men det spricker förstås eftersom de har sitt ursprung i Tyskland… Några klassiska och oförglömliga spår finns det! Naturligtvis titelspåret som faktiskt orsakade viss debatt...
Jag har verkligen inte haft koll på Tygers of Pan Tang genom åren utan var tvungen att läsa på. Inget som har direkt med musiken att göra på det Tygers of Pang Tang så klart. Men det slår mig att det verkar som att bandet legat på is vid två tillfällen genom åren, att det alltid funnits minst en originalmedlem i sättningen, dock inte alltid gitarristen Robb Weir som numera är den som får benämnas...
Spider är ett band som jag, kanske inte direkt förälskade mig i men upptäckte på den tiden det fortfarande gick att lyssna på rock och hårdrock på radion. Det var program som Rockbox som hägrade. Fast jag tror inte det var Rockbox som fick upp mina ögon för Spider, det var ett annat program som kort och gott hette ”Hårdrock” om jag inte minns fel. Hur som helst presenterades bandet som ett ”som det...
En gång i tiden införskaffade jag en kassett men Manowar, en sån där köpkassett med riktig omslag och grejer. Jag minns att jag blev gruvligt besviken men att låten Thor var bra – Thor the mighty, Thor the brave. Jag tror att jag har något ytterligare album på vinyl också men har absolut ingen aning i skrivandets stund vad det är eller hur det låter. Den här – Warriors of the World är tämligen ojämn...
Byrd får man kalla för klassisk symfonisk hårdrock. Anthem är inte alls dum faktiskt och en platta som jag hittade i en 10-pack CD för 49:- på Ginza! Det är många sweeps och arpeggios liksom Yngwie Malmsteen eller Tony MacAlpine och sångaren känns skolad. Det låter så i alla fall och det blir faktiskt lite tröttsamt i längden. En platta man kan plocka fram då och då hur som helst!
Mannen på Torget tar form
11 Gånger Eddie Meduza var ett geni!
Frihet och skåpmat
Sagan om draken som blev en prinsessa
Versatil – min styrka, min förbannelse.
Vinylsamlandets återkomst
Ny framsida och ett nytt smakprov :-)
Boken är på väg!
Nu har du ätit din sista kebab!
Jag bloggar, alltså är jag!