Lena Philipsson – Maria Magdalena – 2020
När jag först såg nyheten om den här skivan tänkte på titeln. Maria Magdalena låter nästan lite religiöst eller hur? Det kanske bara är jag men de vibbarna får jag i alla fall. Nu vet jag, om man får lita på Wikipedia, att Lena Philipsson började sina år som Maria Magdalena Filipsson. Det gör ju att saken kommer i ett annat läge. Det blir inte längre en religiös titel utan snarare en avskalad återblick på den mest äkta personen bakom ett alias.
Nu kanske inte albumets titel är det viktigaste men det var så jag resonerade. Hur jag resonerade när jag väl fick höra skivan var annorlunda. Jag tänkte genast efter första låten, eller om det var andra. att det här måste Orup ha skrivit. Jag tyckte mig till och med nästan känna igen det, så likt hans kompositioner var det. Men jag har kollat upp det. Lena Philipsson står själv som upphovsman både till musik och text till samtliga låtar. Nu har jag inte hållit den fysiska skivan själv i handen men det finns ju alltid bilder etc. att tillgå på nätet.
Jag har alltid gillar Lena Philipsson, i yngre år var det en av mina ”guilty pleassures”. Numera bryr jag mig inte om sådant där. Jag plockar russinen ur kakan och lyssnar på det jag tycker är bra. Det finns ingen anledning att begränsa sig. Som musikälskare vill jag inte missa bra musik för att det är ”fel” stil eller liknande. Lena Philipsson är bra, punkt!
Småland
Dock ska tilläggas att man kan plocka flickan ur Småland men aldrig Småland ur flickan. Det märks på några av hennes uttal när hon försöker sjunga på rikssvenska. Det har det alltid gjort och är väl egentligen ganska charmigt. Jag är inte smålänning själv utan inflyttad, och inser väl att jag aldrig kommer att tala ordentlige småländska. Därför är det väl inte konstigt att man, oavsett hur många år man bor i storstan Stockholm, inte slipar av vissa accenter. Någon av låtarna, eller om det är en recitation, sker dessutom på det småländska modersmålet. Det går väl bra ihop med den avskalade och äkta Maria Magdalena Filipsson tycker jag.
Lite ojämnt tycker jag nog att det är. Plattan är bara 30 minuter lång så man hinner inte tröttna. Det är olika stilar på låtarna. Det låter modernt och reaktionärt, lugnt och följsamt till discodunkande. Jag gillar det här. Men jag hade nog gärna sett lite mer av Orups hitmakeri som hon för ett par plattor sen gjorde stor succé med i mitt hem.
