Gary Moore – Scars – 2002

Gary Moore behöver förstås ingen närmare presentation för oss 80-talister med rötter i hårdrocken. Scars däremot var i alla fall för mig en tämligen okänd historia. Det är trots att det gjordes så sent som 2002 inte en bluesplatta, en stil som skulle prägla de sista åren av Gary Moores liv. Ok, om jag ändå måste förklara så började Gary Moore sin bana som hårdrocksgitarrist i diverse band, bland annat Thin Lizzy, innan han blev soloartist. De första plattorna var väl lite bluesinfluerade, det är ju trots allt den mesta rockmusik med sina pentatoniska skalor. Men efter att 1990 gjort bluesplattan Still got the Blues var det bluesen man främst förknippade honom med.

Dock om man ska vara riktigt sanningsenlig så är inte Scars ett album av Gary Moore även om jag har tillskriver honom det. Scars är egentligen namnet på bandet som Gary Moore under en kort period hade tillsammans med Cass Lewis och Darrin Mooney. Gary har skrivit de flesta av låtarna själv medan några tillskrivs hela bandet. Så skillnaden är hårfin. Jag spånar lite och kommer till slutsatsen att Gary Moore står med jättestora bokstäver jämfört med de andra på omslaget så det är han som är dragplådtret. Samtidigt ville antingen han eller skivbolaget inte förvirra Gary’s bluespublik med det här rockalbumet. Detta är bara min egen högst ovetenskapliga analys, men den känns logisk för mig i alla fall.

Musikaliskt är det rock/hårdrock och därigenom bluesinfluerat men knappast blues. Det finns heller inte särskilt många melodiskt igenkänningsbara låtar på plattan. Jag vill påstå att det finns en anledning till att Scars har fallit i glömska eller inte nämns när Gary Moore’s diskografi diskuteras. Jag har spelat den några gånger nu och den växer med antalet lyssningar men någon odödlig klassiker lär det knappast bli. Måste man ha allt med honom ska man naturligtvis ha även denna men det finns andra plattor jag skulle satsa på före den här.