Suicide Squad – 2016 – DC Comics
När Suicide Squad kom 2016 tyckte jag det var en rätt cool film. Inte jättebra men helt ok underhållning för stunden. En del av karaktärerna var kul och det kändes som att filmen var gjord med glimten i ögat. Sen glömde jag mer eller mindre bort filmen som jag brukar göra och kom bara ihåg ungefär vad jag tyckte om den. För några dagar sedan fick jag för mig att jag skulle se om den och jag upptäckte att det var en massa kända skådisar i den som jag helt och hållet hade glömt bort. Eller ja…en ’massa’ kända skådisar var kanske att ta i. Men eftersom Will Smith är notorisk för att bara göra filmer där han har huvudrollen tycker jag att det är lite anmärkningsvärt att han är med. Han kanske räknar sin roll som den ledande rollen men jag delar inte den uppfattningen.
De som lever kvar från filmen, alltså de minnesvärda, är för mig Margot Robbies karaktär Harley Quinn som tveklöst är den mest karismatiska av dem alla, och Joel Kinnamans Rick Flag. Dock får man väl säga att samtliga karaktärer tillför något till helheten och att det som gör att Suicide Squad funkar är en symbios av alla olika rollgestaltningar. Så här när jag ser om filmen slås jag lite av hur pass allvarlig den är. Det är definitivt one-liners här och där och det är lite skojfrisk humor genom hela filmen. Men det är ändå med en allvarlig ton. Eller snarare en seriös ton kanske. Jag känner att filmen tar sig mer på allvar än många andra superhjälte filmer gör. I alla fall så länge vi inte pratar om rena komedier.
Så här i efterhand kan man se Suicide Squad som en film där man bygger upp konceptet kring dessa hjältar. Deras universum om man så vill. Om filmstudion hade detta i åtanke redan från början är väl bara något man kan spekulera kring. Men det finns en bakgrundshistoria om varje hjälte och om hur teamet sätts ihop och vad som driver (anti)hjältarna, eller kanske snarare den organisation som står bakom dem, framåt.
Men oavsett hur mycket jag mindes att jag gillade denna när den kom är det inte lika bra längre. För mycket vatten har flutit under broarna och det är numera en film som funkar som föregångare till andra filmer som skulle komma senare. En nödvändig grundpelare men inte nödvändigtvis något som står stadigt på egna ben.
