Förr I världen var Ace Frehley alltid min favorit när det gäller kompositioner. Hans låtar tilltalade mig mer än någon av de andras alster och Cold Gin och Hard Times från Dynasty plattan är fortfarande låtar som jag håller bland de allra främsta i hela Kiss karriär. Låtarna på det här soloalbumet följer precis samma mönster som man kan räkna med och det låter Ace Frehley om det. Man skulle kanske kunna klaga på det, jag hade ju onekligen invändningar mot Paul Stanleys dåliga fantasi på sitt soloalbum, men det här är mycket bättre musikaliskt sett! Det är enkla melodier och bra gitarriff. Det är kanske inte så mycket stora arrangemang omkring det hela men det är trevligt att lyssna på och jag gillar det! Det är inte lika bra som Peter Criss soloalbum, men klart bättre än Paul Stanleys och Gene Simmons! Det är lite bättre i början än i slutet men det skiljer inte så mycket egentligen, det är ganska jämt och det är bara någon enstaka låt framåt slutet som drar ner totalintrycket något.
När jag såg The Stendahl Syndrome i samband med att den först släpptes på den …
Denna webbplats använder funktionella cookies och externa skript för att förbättra din upplevelse.
Integritetsinställningar
Integritetsinställningar
Denna webbplats använder funktionella cookies och externa skript för att förbättra din upplevelse. Vilka cookies och skript används och hur de påverkar ditt besök anges till vänster. Du kan när som helst ändra dina inställningar. Dina val kommer inte att påverka ditt besök.
OBS: Dessa inställningar kommer bara tillämpas för den webbläsare och enhet du använder för närvarande.
Cookies
Denna webbplats använder funktionella cookies och externa skript för att förbättra din upplevelse.