Film, Musik, Litteratur, Tankar
När Let me Rock you med Peter Criss kom ut i början av 80-talet var det nog lite av en överraskning för de flesta. I alla fal dem som kan sägas tillhöra den krets som intresserade sig för den här skivan. Och som jag samtigt umgicks med. Det var förstås inte så många eftersom jag oftast har varit tämligen ensam om mitt musik intresse bland dem jag har umgåtts med. Och då särskilt den typen...
Tre år efter att Kiss släppte sitt utmärkta album SonicBoom, Kom Monster. Det var ett album som jag fann vara oväntat bra med klatschiga melodier. Förhoppningarna inför den här plattan var således höga, visst skulle grabbarna (som kanske inte är grabbar längre, åtminstone inte Gene och Paul) kunna leverera en skiva till av samma kaliber som den förra? Men tyvärr infriades inte mina förhoppning utan mina farhågor blev istället besannande. Det hör till saken att...
Jag köpte Sonic Boom när den var ny men hade väl endast hygglig koll på Kiss ungefär fram till Lick it Up 1983. Visserligen införskaffade jag väl Animalize och Asylymoch Crazy Crazy Nights singeln när det begav sig men jag fastnade aldrig riktigt för dessa album. Under senare år har jag åter börjat beta av albumen kronologiskt och hittills skrivit lite om de fem första i alla fall. Det är väl lite skiftande musikalisk kvalitet...
Jag har hittills recenserat en betydande del av Kiss albumproduktion och verkligen hittat skiftande kvaliteter. En del album är egentligen så bedrövliga att jag knappast förstår att de blev utgivna, medan andra faktiskt är så bra som man kan förvänta sig av Kiss. Detta menar jag inte för att de skulle vara några musikaliska genier, verkligen inte! Utan snarare för att Kiss är ett sådant mytomspunnet band som av någon outgrundlig anledning lyckats hålla sig...
Animalize är egentligen en riktig skitplatta! Lyckligtvis har den Kiss stora hit från 80-talet – Heavens on Fire som dragplåster, vilket gör att den blir uthärdlig, eller till och med hygglig emellanåt faktiskt. Förutom detta är det dock en riktigt värdelös platta med väldigt få minnesvärda melodier och jag vet ärligt talat inte riktigt vad de håller på med! Det känns som om de egentligen inte ville släppa en skiva men var tvungna eftersom...
När Crazy Nights ursprungligen släpptes köpte jag fortfarande vinyl, eller köpte man vinyl kanske man ska säga, så köpte jag singeln till den här skivan Crazy Crazy Nights och jag tyckte den var riktigt riktigt bra! En medryckande låt med bra hook, kul text, bra stamp, lätt att sjunga med i och så vidare. Helt enkelt tilltalande. Men albumet köpte jag inte och jag minns att jag var lite besviken på Kiss under den här...
När Lick it Up först kom ut var det förstås lite speciellt att bandet inte längre gömde sig bakom sminket som tidigare varit synonymt med dem. Nyhetsvärdet i tidningar som OKEJ var enormt och bilder på de osminkade medlemmarna sattes upp på väggarna bredvid de gamla beprövade postrarna. Idag vet jag inte om jag tycker att det lika häftigt. Jag tycker mig ana en kommersiell tanke bakom tilltaget och med tanke på vad jag...
Liksom efterföljande Lick It Up är Creatures of the Night ett betydligt “hårdare” album än de flesta av sjuttiotalsproduktionerna! Tyvärr är det inte ett positivt tecken och melodierna som oftast kunde vara medryckande och inte sällan allsångsvänliga är oftast ganska tråkiga. Det finns förstås undantag från den regeln, Killer, och I Love it Loud inte minst, men albumbetyget kan inte baseras enbart på ett fåtal låtar som man kan räkna på en handens fingrar även...
Dynasty en skiva som har funnits i mitt medvetande i princip hela mitt musikintresserade liv. Det var den första skivan jag någonsin hörde med Kiss, den fanns hemma helt enkelt! Jag tyckte den var riktigt bra då och jag tyckte den hade ett riktigt coolt omslag, hur man nu kan tycka det jämför med många av de andra Kissomslagen? Lyssnar man på den idag, så här många år efteråt så är det fortfarande en...
Peter Criss gör väldigt bra album även om det inte påminner om Kiss repertoar överhuvudtaget. Eller så kanske det är tack vare detta faktum som plattan står så markant ut från mängden. Det är ett rockalbum av en helt annan kaliber med arrangemang som går långt utanför trummor, bas och gitarr. Det är piano och stråkar och hela baletten egentligen och man har inte sparat på krutet någonstans. Att Peter Criss senare hoppade av...
Iron Maiden – Killers – 1981
7 Below – 2012 – Val Kilmer är trovärdig när han dricker whisky..
Kiss – Hotter Than Hell – 1974
Gary Moore – Scars – 2002
Judas Priest – Redeemer of Souls – 2014
Accept – Objection Overruled – 1993
Rallybrudar – 2008
Michael Bolton – The One Thing – 1993
W.A.S.P. – Inside the Electric Circus – 1986
Fredagen den 13e del 4 – The Final Chapter – 1984