Film, Musik, Litteratur, Tankar
Första gången jag hörde Schizophonic, för några månader eller nåt år sedan, gick den om och om igen på repeat utan att jag märkte något. Den störde mig inte alls och jag tyckte det var riktigt trevlig popmusik! Naturligtvis kan man säga att musik som inte påverkar en mer än att man inte märker att den upprepas om och om igen inte borde vara speciellt bra men jag tycker fortfarande, så här några månader...
The Bad Touch, som låten hette, blev en radioplåga i slutet av nittiotalet och det var väl den som fick mig intresserad av The Bloodhound Gang. Sedan dess har de fallit i glömska tills jag för någon dags sedan lyssnade på den här plattan igen. Det är inte speciellt bra, roligt emellanåt, lite fyndigt men mestadels plumpt i sin humor. För mycket humor är det, en av stöttepelarna helt enkelt. Musikaliskt gör jag det enkelt för mig...
Byrd får man kalla för klassisk symfonisk hårdrock. Anthem är inte alls dum faktiskt och en platta som jag hittade i en 10-pack CD för 49:- på Ginza! Det är många sweeps och arpeggios liksom Yngwie Malmsteen eller Tony MacAlpine och sångaren känns skolad. Det låter så i alla fall och det blir faktiskt lite tröttsamt i längden. En platta man kan plocka fram då och då hur som helst!
Jag kände väl till The Kentucky Headhunters till namn tidigare, men deras musik hade jag ingen koll på. Och även om jag av princip egentligen ogillar samlingskivor är det en utmärkt inkörsport till något nytt och obeprövat. Skivan är från 1994 och om jag förstår det hela rätt gjordes det tre skivor innan dess. Det här är således inte en samling som spänner över hela karriären! Men bra är det! Det är trevlig Honky Tonk...
Det här var ytterligare en i raden av de skivor/artiser jag hade noll koll på. Jag tyckte dock att själva omslaget såg kul ut och värt att offra en stunds medvetande på! Tyvärr visade det sig vara outhärdligt! Det är väl inte dåligt egentligen, bara musik som inte passar mig och jag verkligen inte hur jag ska beskriva den! Läser man på Wikipedia rubriceras den som Art pop, folktronica och dream pop. Det är inte...
Dwight Yoakam är ingalunda något okänt kort för undertecknad, faktum är att jag brukar gilla hans skivor! Detta utan att för den skull någonsin ha rålyssnat på hans produktion. Oftast är det i en stil som jag anser vara countryns stereotyp och det är aldrig tråkigt att höra vad han har tagit för sig att spela in på skiva! Man kan förvänta sig vad som helst (som ett trumpetsolo mitt i alltihopa!) men här håller...
Det här hade jag ingen som helst koll på, men det är ju alltid roligt att utforska nya marker och det var precis det jag gjorde! Det visade sig att Teddy Thompson representerade något som jag skulle rubricera som country. Singer-songwriter säger kanske någon? Ja, det är möjligt, det är ett begrepp som jag inte har så bra koll på. Hur som helst tycker jag att det var en ganska menlös platta som förvisso är...
Det enda jag tidigare hört med Sparks är egentligen deras monsterhit This Town Ain’t Big Enough for the Both of Us. Det är en riktigt höjdare och man får väl säga att det kom till under glamrockens storhetsperiod. Detta även om glam- eller glitterrocken främst var ett brittiskt fenomen (Sparks är från USA). Att beskriva den här plattan rent musikaliskt är otroligt svårt. Som en ständig Bohemian Rhapsody där klassiska tongångar kombineras med rock kanske? ...
Tomma Tunnor
Invigd 50 års present
100 Sidor! Mer än halva manuset!
Min extra familj!
Sagan om det brustna hjärtat
Korrekturläsning
Sagan om draken som blev en prinsessa
Madeleine Brent
Boken är på väg!
Sagan om det ärvda blodet