Av Skuld är du kommen av Daniel Lehmussaari
Av skuld är du kommen är en deckare skriven av Daniel Lehmussaari. För mig är han mest känd som indieskräckfilmsregissör men han har också någon tidigare bok under sitt bälte. Jag har inte läst den och jag tror att den är utgången sedan länge och att den endast trycktes i en tämligen begränsad upplaga. Jag ska inte ta gift på det.
Dock tror jag att även den finns som ljudbok numera, i samband med framgångarna för Av skuld är du kommen och uppföljaren till hans första bok Den döda sjuksköterskan, nämligen Ritualen. Jag är inte bevandrad i någon av dessa. Av skuld är du kommen är min första bekantskap med Daniel Lehmussaari som författare.
Jag vet dock sedan tidigare att makabra historier inte är något nytt för honom. Det vet jag eftersom jag har följt hans filmkarriär genom åren. Det har kanske inte alltid varit de bästa filmerna, men med tanke på budgeten så har han oftast gjort väldigt mycket med vad han har haft att jobba med. Det som alltid har hållit hög klass är hans känsla för våldsam ond bråd död. Men nu ska vi inte prata film utan om boken Av skuld är du kommen.
Handlingens dragningskraft
Det dröjer inte särskilt länge innan jag sugs in i handlingen. Jag är redan från start mycket nyfiken på vart historien ska vända sig härnäst. Språket är målande med mycket intressanta formuleringar och talande adjektiv. Ett språk som jag verkligen gillar. Daniel är duktig på att beskriva och gestalta sina karaktärer och de blir nästan levande när man lyssnar på händelserna. En sån vardaglig sak som att brygga kaffe i en perkolator kan bli riktigt vackert.
Jag säger att jag är intresserad av vart handlingen kommer att föra oss men till en början inte nödvändigtvis vem mördaren är. Det har för mig underordnad betydelse. Jag är mer intresserad av hur karaktärerna utvecklas. De första 20-25 kapitlen sträcklyssnade jag så att jag var fångad är väl ingen överdrift att säga. Nu är jag inte särskilt bevandrad i deckargenren så jag vet inte riktigt vad som är kutym, men jag tycker att varje mord kantas av en mystisk aura som egentligen skulle kräva självaste Hercule Poirot för att lösa dem. Det är i min värld bra, eftersom jag, trots min ringa erfarenhet av deckare ändå är tämligen bekant med Agatha Christies mästerdetektiv.
Regionalt språkbruk
Språket är tydligt präglat, inte av dialektala uttryck kanske, men formuleringar som jag är ganska säker förekommer i den delen av Sverige där boken utspelar sig och där författaren har sin hemvist – Norrland. Jag skulle personligen inte uttrycka mig på samma sätt. Men eftersom den utspelar sig på en plats där det stämmer in så tycker jag att det är ett lyckat drag. Kanske skrämmer det bort någon som inte drar denna parallell eftersom det kanske tyckas vara lite udda uttryck emellanåt men jag tror inte det. Något som däremot kan ge ett lite slarvigt intryck är ett par logiska luckor. Saker som etableras som sanning i ett tidigt skede i boken för att sedan helt ignoreras eller till och med vändas 180 grader utan någon logisk anledning.
Kapitlen är många. Ibland långa, ibland korta. Ibland är de märkligt indelande. Vid några tillfällen tycker det borde ha varit lite naturligare pauser. Ibland kan det vara en poäng att byta kapitel mitt i en scen men alltsom oftast tycker jag att det är bättre att starta ett nytt kapitel när fokuset skiftar från en serie händelser till en annan. Jag kan också tycka, att även om jag var intresserad av karaktärsutvecklingen så kom det någonstans till en punkt när det kändes lite väl utdraget. Jag tror att berättelsen hade mått bra av att trimmas i den avslutande delen. Det är spännande skrivet men det känns också som att det är uppenbart att författaren vill dra ut på det för att på så sätt skapa mera spänning och hålla mördarens identitet hemlig på ett lite för desperat sätt.
Upplösningen och besvikelsen
Och då kommer vi osökt att tänka på själva upplösningen. Tidigt hade jag en teori om motivet till morden. Den sprack efter ett tag när offer som inte kunde kopplas till den föll offer för mördaren. Kanske vore det en bra idé att ge läsaren lite fler ledtrådar och på så sätt en chans att räkna ut det? Kanske inte? Det finns väl en poäng med båda sätten antar jag. Hur som helst sprack min teori men jag hade ända fram till slutet också en uppfattning om vem jag trodde låg bakom. Jag kan meddela att detta också var fel från min sida. Jag överlistade inte författaren, men som jag också var inne på fick jag egentligen aldrig chansen att träffa rätt.
Självklart kommer jag inte att avslöja att det är ”betjänten som är mördaren”, men när upplösningen till slut kommer översköljs jag av besvikelse. Det är lite för långsökt och konstruerat för min smak. Men med det sagt så är jag fortfarande nyfiken på vad som kommer att hända i uppföljaren.
