Taggat: Heavy Metal

Accept – Death Row – 1994

Tänk att jag en gång i tiden avfärdade Accept med den här plattan som något som var på väg utför och troligen aldrig skulle kunna prestera på samma nivå som förr igen. Låt vara att Accept inte har låtit som ”förr” sedan dess heller, de har snarare låtit bättre! Det här är alltså plattan som kom emellan Objection Overruled och Predator som jag båda har skrivit om sedan tidigare. Varför jag har missat denna kan jag inte svara på. Men bättre sent än...

Blood of the Nations

Accept – Blood of the Nations – 2010

Det finns några saker som verkligen utmärker eller har utmärkt Accept genom alla år. Det första är förstås Udo Dirkschneiders karaktäristiska sång som i princip inte går att härma. Det är också fantastiskt effektiva gitarriff hur enkla de egentligen är och så är det förstås körsången som mer eller mindre nästan låtar som en manskör! Här är det ajöss med det första epitetet eftersom Udo äntligen blivit ersatt med Mark Tornillo. Jag säger äntligen för att jag gärna vill se...

Bilind Rage

Accept – Blind Rage – 2014

Accept är ett band som har gått från klarhet till klarhet under de senaste åren. Både Stalingrad och Blood of the Nations kändes oerhört fräscha för att komma från ett gammal ”avdankat” band som Accept. Här når de faktiskt nya höjder. Jag vet inte om jag kan påstå att det är det bästa någonsin från Accept men det är i alla fall bra nära! Mark Tornillo har växt så pass bra in i bandet att man aldrig kunnat ana att det tidigare fanns en...

tygers of pan tang

Tygers of Pan Tang – Tygers of Pan Tang – 2016

Jag har verkligen inte haft koll på Tygers of Pan Tang genom åren utan var tvungen att läsa på. Inget som har direkt med musiken att göra på det Tygers of Pang Tang så klart. Men det slår mig att det verkar som att bandet legat på is vid två tillfällen genom åren, att det alltid funnits  minst en originalmedlem i sättningen, dock inte alltid gitarristen Robb Weir som numera är den som får benämnas...

rev-raptor

U.D.O. – Rev-Raptor – 2011

Jag känner inte att det finns så mycket mer att säga om U.D.O.s skivor än vad jag redan har gjort. Det är i stort sett rätt bra men inget vidare minnesvärt. Med det menar jag att efter en genomlyssning eller två finns det inget som har satt sig. Inget man direkt kommer ihåg som står ut från det andra. Kanske är just den här skivan något bättre på det än genomsnittet av skivorna men det...