Film, Musik, Litteratur, Tankar
Billy Gibbons tredje soloplatta Hardware kom väl lite olämpligt in i mitt medvetande kan man väl tycka. Ungefär samtidigt som jag blev medveten om ZZ-Top bassisten Dusty Hills hastiga bortgång blev jag medveten om att Billy Gibbons släppt en tredje platta under eget namn. Först var jag lite besviken över innehållet som jag inte tyckte var något speciellt alls. Samma gamla vanliga musik som man brukar höra från ZZ Top och Billy Gibbons. Men efter...
The Big Bad Blues, till skillnad från föregående Perfectamundo, är precis vad man kan förvänta sig att ZZ Top gitarristen Billy Gibbons släpper ifrån sig. För mig är det fortfarande lite för polerat och tillrättalagt i produktionen. Men det försöker vara skitigt, det är bara det att fejkad skitighet inte riktigt fungerar. I alla fall inte när man vet var Billy Gibbons egentligen kan åstadkomma. Framförallt handlar det om en allt för processad sång som...
Perfectamundo var Billy Gibbons första soloplatta. I alla fall i officiellt. Enligt min åsikt hade han redan i flera år varit den drivande kraften i ZZ Top. Och man fråga sig hur mycket Dusty Hill och Frank Beard bidrog till plattor som La Futura, Mescalero och XXX. Min egen personliga åsikt är att de inte var lika intresserade av den konstnärliga drivkraften och kanske hellre vill spela på scen för att tjäna pengar än att...
El Loco (1981) – Tydligen så var det här det första albumet som inte spelades in ”live” eller med alla musikerna i ett och samma rum samtidigt, åtminstone om man får tro Billy Gibbons. Självklart måste olika pålägg, inte minst blåssektionen på Degüello, ha lagts på i efterhand men här är det åtminstone premiär för bandet att använda synthar. Det är inget genomgående sound men vissa av de tio låtarna har helt klart fått sig...
Fandango (1975) – När den här skivan kom första gång, på vinyl, var A-sidan en liveinspelning och B-sidan studioinspelade låtar. På CD blir det förstås annorlunda, men fortfarande är den delvis liveinspelad såklart! Först ut är Thunderbird, en låt med riktigt drag i och där spelglädjen blir alldeles uppenbar! Det verkar förresten finnas en liten historia kring just denna låt som ursprungligen skrevs av bandet Nightcaps och således stämde ZZ Top i och med deras...
Tres Hombres (1973) – Man kan väl inte direkt påstå att de första åren kantades av stora variationer musikaliskt sett. Det handlar här, på bandets tredje platta, fortfarande om stabil bluesrock med Bill Ham som producent. Man kan förstås fråga sig varför man ska ändra ett vinnande koncept och det är ju faktiskt fantastiskt bra emellanåt. Åtminstone när det gäller musikalisk stil och själva produktionen, sedan gäller det ju att bidra med bra låtar också...
Rio Grande Mud (1972) – Det är väl egentligen inte mycket som är nytt under solen jämfört med First Album. Trion fortsätter i samma spår som tidigare och gör ytterliggare en stabil bluesrockplatta. Gibbons står ånyo för det mest av materialet och när han inte tagit hjälp av Bill Ham som producerar igen, eller de andra bandmedlemmarna är det kan själv som är krediterad författarskapet. Nu spelar det väl förvisso inte någon större roll vem...
ZZ Top’s First Album (1971) – Om man, som jag, upptäckte ZZ Top i samband med deras, nästan osannolikt framgångsrika, genombrott med Eliminator 1983 och sedan går tillbaka i tiden för att upptäcka rötterna kommer man inte att känna igen sig en enda smack. Början på karriären var totalt skiljd ifrån vad som senare skulle bli enorma publikframgångar med musikvideos på MTV etc. och är mera en korsning mellan klassisk blues boogie och bluesrock. Sättningen...
The Ballad of John Henry är en skiva som för mig skapar irritation och nästan huvudvärksliknande symptom utan att jag egentligen riktigt vet varför. Det känns som om det är någonting i själva produktionen som gör att rösten blir nästan olidligt påträngande, åtminstone i de första fem, sex låtarna. Det är sannerligen inget klädsamt epitet och det stör mig rejält att jag inte riktigt kan sätta fingret på vad det är. Det handlar ingalunda explicit...
Yeah Yeah kostade mig 10 spänn, klart överkomligt. Man får lov att säga att Louise Hoffsten är ett säkert kort. Hon vet vad hon sysslar med, kan sjunga och lyckas allt som oftast med sina låtar. De blir förstås inte alltid kanonbra men, åtminstone i det här fallet, är det musik som passar utmärkt i bakgrunden till bilkörning till exempel. Med det menar jag att det inte var någon riktig höjdare men att det...
Första genomgången – smakprov
Mannen på Torget tar form
Min extra familj!
Boken är på väg!
Invigd 50 års present
Som en Blomma
Författeriet fortsätter..
Versatil – min styrka, min förbannelse.
Tiden som stod still
Ville Einstein förenkla resonemangen?