Film, Musik, Litteratur, Tankar
Jag tror att det var fler än jag som förvånades när Accept släppte ett nytt album 2010 efter 14 års tystnad, på skivfronten i alla fall. Än mer förvånade blev vi när vi upptäckte att det faktiskt var ett alldeles utmärkt album som verkligen inte skämdes för sig och som dessutom gav mersmak. Personligen trodde jag mest att det handlade om ett undantag och att det ungefär var lika stor chans för ytterligare ett album med Accept som att...
Min kärlek till Accepts definitiva genombrottsskiva Balls to the Wall gjorde att jag, vid den här perioden i mitt liv, även införskaffade flera andra plattor med bandet och den här står fortfarande i vinylbackarna. Det är på sätt och vis Accepts sista skiva eftersom Udo Dirkschneider sedan hoppade av och bandet splittrades. Att de sedan har återförenats flera gången sedan dess och gett ut skivor är en annan historia… Hur som helst så var jag initialt inte särskilt nöjd med plattan. Jag tyckte...
Det här är en skiva med Accept som jag inte hört innan och blev väl egentligen sugen på den eftersom jag på senare tid skrivit så pass mycket om Udo Dirkschneiders soloprojekt U.D.O. Och det här är, enligt vad jag förstår, den sista skivan som Udo Dirkschneider medverkar på överhuvudtaget när det gäller Accept, ett band som tampats med pauser, avhopp och uppehåll sedan slutet av 80-talet egentligen. Det är hur som helst ett bra album och man känner igen vilka det är...
Det här var inte ett lika bra album som Predator från 1996 och jag vet inte riktigt om jag kan förklara varför. Det låter lite – alldagligare, om man kan uttrycka sig så? Det är mindre som sticker ut från mängden helt enkelt. Det är inte lika intressanta melodier men det är förstås ett kompetent framfört album på alla sätt och vis ändå. Man får ungefär det man förväntar sig av Accept, de håller sig fast vid den stil och...
Jag vet inte hur många gånger jag har konstaterat att Accept klarar sig alldeles utmärkt utan sin forne sångare Udo Dirkschneider. Det gäller förstås de senare plattorna medan den här något helt annat. Om man ska gå rakt på sak är Eat the Heat verkligen inte en av Accepts bättre plattor. Den är egentligen helt ok och att ha den på som bakgrundsmusik är inget problem. Det som däremot är problem är att det inte riktigt hörs att det är Accept....
Tänk att jag en gång i tiden avfärdade Accept med den här plattan som något som var på väg utför och troligen aldrig skulle kunna prestera på samma nivå som förr igen. Låt vara att Accept inte har låtit som ”förr” sedan dess heller, de har snarare låtit bättre! Det här är alltså plattan som kom emellan Objection Overruled och Predator som jag båda har skrivit om sedan tidigare. Varför jag har missat denna kan jag inte svara på. Men bättre sent än...
Det finns några saker som verkligen utmärker eller har utmärkt Accept genom alla år. Det första är förstås Udo Dirkschneiders karaktäristiska sång som i princip inte går att härma. Det är också fantastiskt effektiva gitarriff hur enkla de egentligen är och så är det förstås körsången som mer eller mindre nästan låtar som en manskör! Här är det ajöss med det första epitetet eftersom Udo äntligen blivit ersatt med Mark Tornillo. Jag säger äntligen för att jag gärna vill se...
Accept är ett band som har gått från klarhet till klarhet under de senaste åren. Både Stalingrad och Blood of the Nations kändes oerhört fräscha för att komma från ett gammal ”avdankat” band som Accept. Här når de faktiskt nya höjder. Jag vet inte om jag kan påstå att det är det bästa någonsin från Accept men det är i alla fall bra nära! Mark Tornillo har växt så pass bra in i bandet att man aldrig kunnat ana att det tidigare fanns en...
Det här var onekligen en av de första hårdrocksplattor som jag riktigt fastnade för. Ännu roligare är att den faktiskt håller än i dag och att det fortfarande är riktigt bra när man slänger på den. Accept var (är) ett av de där banden som man gärna skulle vilja inkludera i NWOBHM men det spricker förstås eftersom de har sitt ursprung i Tyskland… Några klassiska och oförglömliga spår finns det! Naturligtvis titelspåret som faktiskt orsakade viss debatt...
Tiden som stod still
Inlagan satt, korrektur pågår
Tomma Tunnor
Korrekturläsning
11 Gånger Eddie Meduza var ett geni!
Boken är på väg!
Nu har du ätit din sista kebab!
Ville Einstein förenkla resonemangen?
Idag är det tungt
100 Sidor! Mer än halva manuset!