Film, Musik, Litteratur, Tankar
Mr Happy Go Lucky är en imitation av John Mellencamp i sina bästa dagar! Att bli decimerad till en imitation av sig själv är förstås inget vidare positivt epitet men det blir aldrig bättre än så och då har jag ändå varit snäll för den här bleka kopian av John Mellencamps forna storhet är rent ut sagt ganska bedrövlig! Jag vet inte riktigt vad det är han sysslar med, det finns inga melodier som...
När jag såg The Stendahl Syndrome i samband med att den först släpptes på den svenska marknaden i form av en VHS-kassett var jag helt tagen redan innan förtexterna ebbat ut. När jag såg om den några år senare var jag väl inte lika lättflirtad men visst tusan är det här en bra film! Man kan helt enkelt inte komma över de visuella sinnesstämningarna som gestaltar Stendahlssyndromet är hur vackra som helst och det betyder...
Är man insatt i Countryns historia bör man nog känna till Chet Atkins inblandning i skapandet av Nashvillesoundet men än jag är. Att det rör sig om en fantastisk gitarrist råder dock inget tvivel om, jag blir grymt imponerad när jag hör det här. Tydligen var det i princip inga omtagning överhuvudtaget och det säger ju en del om kompetensen! Mestadels rör det sig om instrumentala jazz-country låtar som är hur välklingande som helst. Endast...
Är man bekant med de tidigare plattorna från kanadensiska Annihilator lär inte soundet på denna komma som någon överraskning. Det mesta känns igen men är ändå förhållandevis fräscht och Jeff Waters lyckas återigen upplevas som innovativ med gitarrerna. Faktum är att redan under introt till första låten – titelspåret Refresh the Demon, får man sig ett smakprov av originalitet, inget märkvärdigt mer än en gitarr som panoreras i stereoperspektivet men det funkar utmärkt som stämningssättare. Därefter sätter musiken igång på...
Det här är en skiva med Accept som jag inte hört innan och blev väl egentligen sugen på den eftersom jag på senare tid skrivit så pass mycket om Udo Dirkschneiders soloprojekt U.D.O. Och det här är, enligt vad jag förstår, den sista skivan som Udo Dirkschneider medverkar på överhuvudtaget när det gäller Accept, ett band som tampats med pauser, avhopp och uppehåll sedan slutet av 80-talet egentligen. Det är hur som helst ett bra album och man känner igen vilka det är...
Waz – 2007 – I Saws kölvatten…
Hjalmar Söderberg – Doktor Glas
W.A.S.P. – Inside the Electric Circus – 1986
Kiss – Animalize – 1984
W.A.S.P. – Unholy Terror – 2001
2 fast 2 furious – 2003 – mer biljakter…
Motörhead – 1916 – 1991
Rallybrudar – 2008
Gui Si aka Silk – 2006 – Spökfilm från Taiwan!
Accept – Death Row – 1994