Peter Criss – Let me Rock You – 1982
När Let me Rock you med Peter Criss kom ut i början av 80-talet var det nog lite av en överraskning för de flesta. I alla fal dem som kan sägas tillhöra den krets som intresserade sig för den här skivan. Och som jag samtigt umgicks med. Det var förstås inte så många eftersom jag oftast har varit tämligen ensam om mitt musik intresse bland dem jag har umgåtts med. Och då särskilt den typen av musik som har intresserat mig, Men, jag minns att det var en artikel eller reportage i 80-talets största musiktidning för ungdomar – OKEJ. Det var väl antagligen där jag fick nys om den. Hur som helst så införskaffades den på kassett och jag har den fortfarande någonstans.
Numera är det ganska otidsenligt att lyssna på kassetter och som man ska vara ärlig så låter det ganska illa. Och då har jag ändå fortfarande en kassettspelare som kostade många tusenlappar när det begav sig och som räknades som väldigt bra på den tiden. Hur som helst så har jag ”uppgraderat” sedan den tiden och lyssnar numera på Let Me Rock you i digital form.
Jag minns att jag redan 1982 tyckte det här var en skön platta. Inget som skulle gå till historien kanske. Och med tanke på hur svår (och dyr) den är att få tag på idag så blev det väl ingen kiosvältare. Dock vill jag påstå att så här många år senare så håller den förvånansvärt hög kvalitet. Peter Criss var otvivelaktigt Kiss bästa sångare. Den som tvivlar jag ju checka vad jag tycker om Peter Criss Solo Kiss platts från 1978 här. Han må ha sina sidor och verkligen inte ha varit den mest framträdande medlemen i det legendariska bandet, men sjunga junde han!
Precis som solo plattan från 1978 så låter det här inte alls som Kiss, vilket jag välkomnar. Det är vanlig rock uppblandat med lite rock n roll vid ett par tillfällen. Det är medryckand melodier och jag gillar det skarpt. Faktum är att det känns bra mycket bättre nu än det gjorde anno 1982. Och är det något av Peter Criss album, förrutom soloplattan från 1978 (det var väl ett evinnerligt tjatande), så är det den här man ska ha. Onekligen den starkaste av hans post-Kiss soloplattor.
