Film, Musik, Litteratur, Tankar
Big Daddy fortsätter lite i samma spår som The Lonesome Jubilee, fast kanske inte riktigt lika utpräglat. Det är instrumentring som för tankarna till Folk, eller åtminstone folklig musik av ett slag som är väldigt lätt att ta till sig. Det finns både dragspel och fiol och annat som man förknippar Folk och kanske till och med Country med. Det känns som om det här är efterdyningarna av framgången med The Lonesome Jubilee faktiskt....
Dynasty en skiva som har funnits i mitt medvetande i princip hela mitt musikintresserade liv. Det var den första skivan jag någonsin hörde med Kiss, den fanns hemma helt enkelt! Jag tyckte den var riktigt bra då och jag tyckte den hade ett riktigt coolt omslag, hur man nu kan tycka det jämför med många av de andra Kissomslagen? Lyssnar man på den idag, så här många år efteråt så är det fortfarande en...
Peter Criss gör väldigt bra album även om det inte påminner om Kiss repertoar överhuvudtaget. Eller så kanske det är tack vare detta faktum som plattan står så markant ut från mängden. Det är ett rockalbum av en helt annan kaliber med arrangemang som går långt utanför trummor, bas och gitarr. Det är piano och stråkar och hela baletten egentligen och man har inte sparat på krutet någonstans. Att Peter Criss senare hoppade av...
Gene Simmons var alltid min favorit förr i världen, när man växte upp och kanske tyckte att Kiss var lite häftiga. Han var lite coolare än de andra till utseendet. Musikaliskt såg jag dock alltid mest upp till Ace Frehleys låtskrivartalanger! Hur som helst så påminner det här soloalbumet, liksom Paul Stanleys soloalbum, ganska mycket om Kiss vanliga repertoar och det finns inte så mycket uppfinningsrikedom att hämta. Dock är det ganska skoj när...
The Lonesome Jubilee har musikaliskt sett väldigt utpräglade influenser från Folk och Country. Det är mycket fiol och dragspel och så vidare och det här var faktiskt den första skiva som jag någonsin hörde med John Mellencamp! Jag ber således att tacka min kollega Roger för tipset som uppenbarligen håller än idag! Det har inte följt med mig sedan dess för det är ganska länge sedan men bra är den fortfarande hur som helst....
Det här är en väldigt bra platta med John Mellencamp, den är stabil och med många medryckande melodier. Och även om jag kanske inte vill sträcka mig så långt som att kalla det hela för musikalisk perfektion så är det bra nära och det är sannerligen ytterst kompetent utfört, både när det gäller låtskrivande, framförande och hela produktionen egentligen! Det är förvisso inte lika bra som mästerverket Uh-huh från 1983 men absolut inget som...
Det är Party of One jag använder som referens när jag lyssnar på Nick Lowe. Jag tror inte att det är särskilt representativt längre (om det någonsin varit det) och är mer någon sorts alternativ country rock än den Crooner pop som pryder de senare albumen. The Convincer, Dig my mood och At My Age i alla fall. Men det är fantastiskt bra! Jag har svårt för det här i början men nu har...
Jag vet inte riktigt vad man ska säga om John Mellencamps diskografi längre. Jag har lyssnat igenom en hel del skivor, både från den tidiga perioden – eller tidigt åttiodal i alla fall, till de senare eller åtminstone sent nittiotal. Den här skivan – American Fool, är väldigt bra, den tillhör den period av John Mellencamps karriär som jag finner vara riktigt lyckad och där nästan alla skivorna har stora kvalitativa kvaliteter. Den är...
Det här kommer förmodligen att låta lite märkligt, för jag gillar verkligen de enkla och okomplicerade låtarna på Dressed to Kill. Det är verkligen melodierna som står i förgrunden och det gör ingenting att de tekniska färdigheterna på instrumenten inte är fulländade, eller att Gene Simmons och Paul Stanleys stämmor emellanåt skär sig lite mot varandra. Det gör bara att det låter lite mer äkta än vad det troligen skulle göra om allt far...
Först och främst måste vi reda ut det här med John Cougar, John Cougar Mellencamp och John Mellencamp. Jag listar alla skivorna under namnet Mellencamp eftersom jag finner det mest korrekt. Artistnamnet John Cougar som de första skivorna släpptes under var helt enkelt en produkt av att det skulle vara lättare att marknadsföra honom under det namnet. ”Cougar” hängde sedan kvar under hela 80-talet och det var inte förrän 1991 med Whenever We Wanted som...
100 Sidor! Mer än halva manuset!
Sagan om det ärvda blodet
Som en BlommaNy framsida och ett nytt smakprov :-)
Nu har du ätit din sista kebab!
Mannen på Torget tar form
Invigd 50 års present
Sagan om draken som blev en prinsessa
Vinylsamlandets återkomst
Ville Einstein förenkla resonemangen?