Taggat: Udo Dirkscneider

faceless world

U.D.O. – Faceless World – 1990

Faceless World har ett mycket modernare sound än debuten Animal House från 1987. Det låter inte alls lika mycket Accept längre, det är lite fränare och lite tuffare än vad man förknippar Accept med helt enkelt. Självklart är de musikaliska likheterna färgas av Udo Dirkschneiders mycket speciella röst och sångteknik. Och den som inte hör likheterna i detta avseende är antagligen stendöv på båda öronen. Men det går aldrig till överdrift, Udo försöker aldrig vara...

Russian Roulette

Accept – Russian Roulette – 1986

Min kärlek till Accepts definitiva genombrottsskiva Balls to the Wall gjorde att jag, vid den här perioden i mitt liv, även införskaffade flera andra plattor med bandet och den här står fortfarande i vinylbackarna. Det är på sätt och vis Accepts sista skiva eftersom Udo Dirkschneider sedan hoppade av och bandet splittrades. Att de sedan har återförenats flera gången sedan dess och gett ut skivor är en annan historia… Hur som helst så var jag initialt inte särskilt nöjd med plattan. Jag tyckte...

Predator

Accept – Predator – 1996

Det här är en skiva med Accept som jag inte hört innan och blev väl egentligen sugen på den eftersom jag på senare tid skrivit så pass mycket om Udo Dirkschneiders soloprojekt U.D.O. Och det här är, enligt vad jag förstår, den sista skivan som Udo Dirkschneider medverkar på överhuvudtaget när det gäller Accept, ett band som tampats med pauser, avhopp och uppehåll sedan slutet av 80-talet egentligen. Det är hur som helst ett bra album och man känner igen vilka det är...

Objection Overruled

Accept – Objection Overruled – 1993

Det här var inte ett lika bra album som Predator från 1996 och jag vet inte riktigt om jag kan förklara varför. Det låter lite – alldagligare, om man kan uttrycka sig så? Det är mindre som sticker ut från mängden helt enkelt. Det är inte lika intressanta melodier men det är förstås ett kompetent framfört album på alla sätt och vis ändå. Man får ungefär det man förväntar sig av Accept, de håller sig fast vid den stil och...

Accept – Death Row – 1994

Tänk att jag en gång i tiden avfärdade Accept med den här plattan som något som var på väg utför och troligen aldrig skulle kunna prestera på samma nivå som förr igen. Låt vara att Accept inte har låtit som ”förr” sedan dess heller, de har snarare låtit bättre! Det här är alltså plattan som kom emellan Objection Overruled och Predator som jag båda har skrivit om sedan tidigare. Varför jag har missat denna kan jag inte svara på. Men bättre sent än...

Balls to the Wall

Accept – Balls to the Wall – 1983

Det här var onekligen en av de första hårdrocksplattor som jag riktigt fastnade för. Ännu roligare är att den faktiskt håller än i dag och att det fortfarande är riktigt bra när man slänger på den. Accept var (är) ett av de där banden som man gärna skulle vilja inkludera i NWOBHM men det spricker förstås eftersom de har sitt ursprung i Tyskland… Några klassiska och oförglömliga spår finns det! Naturligtvis titelspåret som faktiskt orsakade viss debatt...

rev-raptor

U.D.O. – Rev-Raptor – 2011

Jag känner inte att det finns så mycket mer att säga om U.D.O.s skivor än vad jag redan har gjort. Det är i stort sett rätt bra men inget vidare minnesvärt. Med det menar jag att efter en genomlyssning eller två finns det inget som har satt sig. Inget man direkt kommer ihåg som står ut från det andra. Kanske är just den här skivan något bättre på det än genomsnittet av skivorna men det...