Film, Musik, Litteratur, Tankar
När jag först hörde talas om det här bandet för inte särskilt många veckor sedan fångades jag av själva omslagsbilden på skivan. Det är märkligt egentligen, att man med stor precision kan sluta sig till vad det är för slags musik med detta som enda referenspunkt. Det ska tilläggas att den omslagsbild som pryder den här recensionen är något annorlunda jämfört med den jag såg, då det här rör sig om en specialutgåva med en...
Jag tror att det var fler än jag som förvånades när Accept släppte ett nytt album 2010 efter 14 års tystnad, på skivfronten i alla fall. Än mer förvånade blev vi när vi upptäckte att det faktiskt var ett alldeles utmärkt album som verkligen inte skämdes för sig och som dessutom gav mersmak. Personligen trodde jag mest att det handlade om ett undantag och att det ungefär var lika stor chans för ytterligare ett album med Accept som att...
Det här är en skiva med Accept som jag inte hört innan och blev väl egentligen sugen på den eftersom jag på senare tid skrivit så pass mycket om Udo Dirkschneiders soloprojekt U.D.O. Och det här är, enligt vad jag förstår, den sista skivan som Udo Dirkschneider medverkar på överhuvudtaget när det gäller Accept, ett band som tampats med pauser, avhopp och uppehåll sedan slutet av 80-talet egentligen. Det är hur som helst ett bra album och man känner igen vilka det är...
Det här var inte ett lika bra album som Predator från 1996 och jag vet inte riktigt om jag kan förklara varför. Det låter lite – alldagligare, om man kan uttrycka sig så? Det är mindre som sticker ut från mängden helt enkelt. Det är inte lika intressanta melodier men det är förstås ett kompetent framfört album på alla sätt och vis ändå. Man får ungefär det man förväntar sig av Accept, de håller sig fast vid den stil och...
Tänk att jag en gång i tiden avfärdade Accept med den här plattan som något som var på väg utför och troligen aldrig skulle kunna prestera på samma nivå som förr igen. Låt vara att Accept inte har låtit som ”förr” sedan dess heller, de har snarare låtit bättre! Det här är alltså plattan som kom emellan Objection Overruled och Predator som jag båda har skrivit om sedan tidigare. Varför jag har missat denna kan jag inte svara på. Men bättre sent än...
Det finns några saker som verkligen utmärker eller har utmärkt Accept genom alla år. Det första är förstås Udo Dirkschneiders karaktäristiska sång som i princip inte går att härma. Det är också fantastiskt effektiva gitarriff hur enkla de egentligen är och så är det förstås körsången som mer eller mindre nästan låtar som en manskör! Här är det ajöss med det första epitetet eftersom Udo äntligen blivit ersatt med Mark Tornillo. Jag säger äntligen för att jag gärna vill se...
Accept är ett band som har gått från klarhet till klarhet under de senaste åren. Både Stalingrad och Blood of the Nations kändes oerhört fräscha för att komma från ett gammal ”avdankat” band som Accept. Här når de faktiskt nya höjder. Jag vet inte om jag kan påstå att det är det bästa någonsin från Accept men det är i alla fall bra nära! Mark Tornillo har växt så pass bra in i bandet att man aldrig kunnat ana att det tidigare fanns en...
Jag har verkligen inte haft koll på Tygers of Pan Tang genom åren utan var tvungen att läsa på. Inget som har direkt med musiken att göra på det Tygers of Pang Tang så klart. Men det slår mig att det verkar som att bandet legat på is vid två tillfällen genom åren, att det alltid funnits minst en originalmedlem i sättningen, dock inte alltid gitarristen Robb Weir som numera är den som får benämnas...
Jag känner inte att det finns så mycket mer att säga om U.D.O.s skivor än vad jag redan har gjort. Det är i stort sett rätt bra men inget vidare minnesvärt. Med det menar jag att efter en genomlyssning eller två finns det inget som har satt sig. Inget man direkt kommer ihåg som står ut från det andra. Kanske är just den här skivan något bättre på det än genomsnittet av skivorna men det...
Jag är sedan gammalt ett stort Slayer-fan, men Live Undead har jag bara haft i min ägo i några månader. Detta trots att den släpptes redan 1984. Live-album är inte min passion men som den komplettist jag är beslutade jag mig för att jag måste ha den här skivan också. Decade of aggression är ju trots allt en liveskiva och är riktigt riktigt bra! den här var väl… mja… sådär! Jag klagar inte men...
Mitt varumärke, mitt språkbruk!
Min extra familj!
Mannen på Torget tar form
Korrekturläsning
Madeleine Brent
Vinylsamlandets återkomst
100 Sidor! Mer än halva manuset!
Min kärlek till visan!
Minns du hur jag hjälpte dig?
FÖRHANDSBOKA: Utbränd Förbrukad och Klar!