Billy F Gibbons – The Big Bad Blues – 2018

The Big Bad Blues, till skillnad från föregående Perfectamundo, är precis vad man kan förvänta sig att ZZ Top gitarristen Billy Gibbons släpper ifrån sig. För mig är det fortfarande lite för polerat och tillrättalagt i produktionen. Men det försöker vara skitigt, det är bara det att fejkad skitighet inte riktigt fungerar. I alla fall inte när man vet var Billy Gibbons egentligen kan åstadkomma. Framförallt handlar det om en allt för processad sång som inte riktigt passar mina öron. Det är inte lika tydlig autotuning på The Big Bad Blues som det var på Perfectamundo men inte låter det naturligt i alla fall.

Men låtarna är bättre och enklare. Har man lyssnat på några bluestolvor i sina dar lär man känna igen sig. Man kan ju tycka att just tolvorna är något av klichéer när det gäller blues som man kanske borde undvika. Men jag är ett stort fan, jag gillar när man gör det enkelt och ackordsprogressionen lämpar sig utmärkt i mina öron. Dock är inte gitarrspelet så utpräglat som man kunde ha hoppats på. Det där riktiga Billy Gibbons-soundet vill sig inte riktigt. Men trots detta tror jag inte att man blandat ihop hans sätt att spela med någon annan.

Plattan är på ett sätt enklare än föregångaren men samtidigt mer igenkänningsbar och inte lika experimentell. Jag tycker att The Big Bad Blues är en jämnare musikalisk övning än Perfectamundo. Mindre risker, säkrare mark och ett bättre resultat!