Film, Musik, Litteratur, Tankar
Tre år efter att Kiss släppte sitt utmärkta album SonicBoom, Kom Monster. Det var ett album som jag fann vara oväntat bra med klatschiga melodier. Förhoppningarna inför den här plattan var således höga, visst skulle grabbarna (som kanske inte är grabbar längre, åtminstone inte Gene och Paul) kunna leverera en skiva till av samma kaliber som den förra? Men tyvärr infriades inte mina förhoppning utan mina farhågor blev istället besannande. Det hör till saken att...
Jag köpte Sonic Boom när den var ny men hade väl endast hygglig koll på Kiss ungefär fram till Lick it Up 1983. Visserligen införskaffade jag väl Animalize och Asylymoch Crazy Crazy Nights singeln när det begav sig men jag fastnade aldrig riktigt för dessa album. Under senare år har jag åter börjat beta av albumen kronologiskt och hittills skrivit lite om de fem första i alla fall. Det är väl lite skiftande musikalisk kvalitet...
Jag har hittills recenserat en betydande del av Kiss albumproduktion och verkligen hittat skiftande kvaliteter. En del album är egentligen så bedrövliga att jag knappast förstår att de blev utgivna, medan andra faktiskt är så bra som man kan förvänta sig av Kiss. Detta menar jag inte för att de skulle vara några musikaliska genier, verkligen inte! Utan snarare för att Kiss är ett sådant mytomspunnet band som av någon outgrundlig anledning lyckats hålla sig...
Animalize är egentligen en riktig skitplatta! Lyckligtvis har den Kiss stora hit från 80-talet – Heavens on Fire som dragplåster, vilket gör att den blir uthärdlig, eller till och med hygglig emellanåt faktiskt. Förutom detta är det dock en riktigt värdelös platta med väldigt få minnesvärda melodier och jag vet ärligt talat inte riktigt vad de håller på med! Det känns som om de egentligen inte ville släppa en skiva men var tvungna eftersom...
När Crazy Nights ursprungligen släpptes köpte jag fortfarande vinyl, eller köpte man vinyl kanske man ska säga, så köpte jag singeln till den här skivan Crazy Crazy Nights och jag tyckte den var riktigt riktigt bra! En medryckande låt med bra hook, kul text, bra stamp, lätt att sjunga med i och så vidare. Helt enkelt tilltalande. Men albumet köpte jag inte och jag minns att jag var lite besviken på Kiss under den här...
När Lick it Up först kom ut var det förstås lite speciellt att bandet inte längre gömde sig bakom sminket som tidigare varit synonymt med dem. Nyhetsvärdet i tidningar som OKEJ var enormt och bilder på de osminkade medlemmarna sattes upp på väggarna bredvid de gamla beprövade postrarna. Idag vet jag inte om jag tycker att det lika häftigt. Jag tycker mig ana en kommersiell tanke bakom tilltaget och med tanke på vad jag...
Liksom efterföljande Lick It Up är Creatures of the Night ett betydligt “hårdare” album än de flesta av sjuttiotalsproduktionerna! Tyvärr är det inte ett positivt tecken och melodierna som oftast kunde vara medryckande och inte sällan allsångsvänliga är oftast ganska tråkiga. Det finns förstås undantag från den regeln, Killer, och I Love it Loud inte minst, men albumbetyget kan inte baseras enbart på ett fåtal låtar som man kan räkna på en handens fingrar även...
Dynasty en skiva som har funnits i mitt medvetande i princip hela mitt musikintresserade liv. Det var den första skivan jag någonsin hörde med Kiss, den fanns hemma helt enkelt! Jag tyckte den var riktigt bra då och jag tyckte den hade ett riktigt coolt omslag, hur man nu kan tycka det jämför med många av de andra Kissomslagen? Lyssnar man på den idag, så här många år efteråt så är det fortfarande en...
Paul Stanley gör nog det tråkigaste av de fyra soloalbumen som Kiss gjorde 1978. Inte för att musiken egentligen är dålig utan för att det inte finns någon vidare fantasi i låtmaterialet. Det låter väldigt mycket som Kiss och det är väl lite onödigt när alla fyra hade chansen att skapa något helt eget och annorlunda. Det blir snabbt lite tråkigt och efter som det inte finns några direkt innovativa tongångar jämför med Kiss...
Jag har vid tidigare tillfällen påstått och konstaterat Destroyer skulle vara ett högst mediokert album. Men som vanligt har det också lite med dagsformen och vilken inställning man har till musiken just vid lyssningstillfället att göra också. Det är onekligen ett mer välproducerat album än de tidigare tre och det är väl egentligen inte så svårt att räkna ut när man läser att det är Bob Ezrin som producerat. Det är en tjockare ljudbild...
ZZ Top – Rio Grande Mud – 1972
Asylum – 2008 – Hur många filmen med den titeln finns det egentligen?
The Invisible – 2007 – Nyinspelingen av Den Osynlige!
The Atheist Religion – 2020
The Kovak Box – 2006 – Verkligheten blir Science Fiction
Mustasch – Sounds Like Hell, Looks Like Heaven – 2012
Tiden som stod still
The Final Level – Escaping Rancala – 2019
5ive Days to Midnight – 2004 – Konspirationer och science fiction
Monty Python – Sings – 1989