Taggat: John Mellencamp

Att en skiva från 2010 är inspelad i mono här till ovanligheterna men så ligger det faktiskt till John Mellencamps No Better than this. Det är inspelad med en enda mikrofon som gjorde förr i tiden och är heller inte mixad enligt moderna principer. Detta gör att det inte låter så lite retro om den och det kräver, enligt mig, en aning mer av kompositionerna än när man kan tricksa och fixa lite grand. Allt...

  Cuttin’ Heads är väl kanske inte John Mellencamps bästa skiva, och inte den sämsta heller (så fick vi den klyschan ur världen). Den levererar ungefär vad man kan förvänta sig och jag tror att det är den modernaste av skivorna som jag hört så långt. Den är alltså betydligt nyare än det material som jag har funnit varit det absolut bästa tidigare. Det som utmärker den, om man nu kan använda den termen i...

  Det är väl lite ovanligt att man väljer att med 14 album bakom sig namnge sitt 15:e album efter sig själv – John Mellencamp. Det är väl oftast debutalbumen som förblir titellösa så att säga. Men om jag får spekulera så symboliserar det för John Mellencamp en ny start. Det föregående albumet Mr. Lucky Go Happy var för mig mer eller mindre en katastrof och här är det frågan om en nyuppryckning. Klassiskt rotrock...

  Mr Happy Go Lucky är en imitation av John Mellencamp i sina bästa dagar! Att bli decimerad till en imitation av sig själv är förstås inget vidare positivt epitet men det blir aldrig bättre än så och då har jag ändå varit snäll för den här bleka kopian av John Mellencamps forna storhet är rent ut sagt ganska bedrövlig! Jag vet inte riktigt vad det är han sysslar med, det finns inga melodier som...

  Om Human Wheels var JohnMellencamp “light” så Whenever We Wanted raka motsatsen, åtminstone produktionsmässigt sett. Jag har visserligen inte hela John Mellencamps hela diskografi i huvudet, men jag har sällan hört några gitarriff vara så ”hårda” som här, så ”distade” som här. Som gammal hårdrockare vurmar jag kanske lite extra för detta och jag förälskade mig snabbt i soundet som denna skiva avger. Vad kan man säga mer då? Jo, att första halvan är...

  Man skulle lite elakt kunna påstå att Human Wheels är John Mellencamp ”light”. Det börjar väldigt bra men det blir framåt slutet ganska tunt och mediokert faktiskt. Jag tycker absolut inte att det tillhör Mellencamps sämsta plattor – långt ifrån, men heller inte hans bästa. Det finns helt klart trevliga melodier och det finns bra framföranden, men det blir lite tunt och menlöst av det i vissa låtar. Men man får ungefär vad man...

  Big Daddy fortsätter lite i samma spår som The Lonesome Jubilee, fast kanske inte riktigt lika utpräglat. Det är instrumentring som för tankarna till Folk, eller åtminstone folklig musik av ett slag som är väldigt lätt att ta till sig. Det finns både dragspel och fiol och annat som man förknippar Folk och kanske till och med Country med. Det känns som om det här är efterdyningarna av framgången med The Lonesome Jubilee faktiskt....

  Det här är en väldigt bra platta med John Mellencamp, den är stabil och med många medryckande melodier. Och även om jag kanske inte vill sträcka mig så långt som att kalla det hela för musikalisk perfektion så är det bra nära och det är sannerligen ytterst kompetent utfört, både när det gäller låtskrivande, framförande och hela produktionen egentligen! Det är förvisso inte lika bra som mästerverket Uh-huh från 1983 men absolut inget som...