The Final Level – Escaping Rancala – 2019
Tio år tidigare. En tonåring sugs i ett arkadspel och försvinner spårlöst. Alla eftersökningar att finna honom är fruktlösa. Nu har hans syster och deras gemensamma vänner växt upp och öppnat en egen arkadhall med alla de klassiska spelen. Det enda som saknas är brodern. Plötsligt lyser spelhallen upp och där står ett spel som ingen av dem känner igen och tycks bjuda in dem att spela. När de trycker på knappen sugs de in i spelet och äventyret kan börja, Escaping Rancala.
Tänker ni precis som jag först och främst på Jumanji när läser handlingen ovan? Alltså Jumanji från 1995 med Robin Williams. Inte den senare variationen även om den, i och med att den utspelar sig inne i spelet skulle ha mer gemensamt med den här. Det finns definitivt paralleller. Båda handlar om en ung pojke som sugs in i ett spel och sedan fastnar där i många år tills någon annan fortsätter spelet. Ja, det är väl ungefär det som är likheten om man ska vara krass.
Sexism
Dock gillar jag den här. Tycker den är riktigt underhållande. Det är så mycket spel över filmen att det blir tämligen underhållande. Tjejerna, som först och främst hamnar på en strand med flygande hajar, är härligt sexistiskt framställda precis som det skulle ha varit om det var en man som designat spelet. Det är också något de själva kommenterar så det är definitivt en genomtänkt del av handlingen. Flygande hajar känns som taget ut succéfilmserien (sic) Sharknado, samtidigt som det är arkadspelsvänligt.
The Final Level – Escaping Rancala, kantas av menyer som skulle varit perfekta i ett spel också. Det kommer en text i rutan när nästa level börjar och spelarna får också välja egenskaper att utveckla i bästa arkadspels-RPG-stil. Man får se deras hälsa genom en grafik som blinkar när de börjar närma sig döden och de har ett begränsat antal ”liv” för att slutföra spelet.
Spelkänsla
Det är alltså en tämligen trovärdig framställning av ett spel med levande människor i. Visst, effekterna är kanske inget vidare, men det behöver de heller inte vara. Det är lite det som ar charmen. Det ska ju trots allt föreställa ett äldre arkadspel. De hade kanske inte alltid den bästa grafiken. Spelkänslan har väl alltid varit klart viktigare. Det är min uppfattning av spelvärlden i alla fall.
Handlingen är förstås spartansk och krystad men det gör inte så mycket tycker jag. Det är underhållande och man behöver inte ta filmen på alltför stort allvar heller. Jag tror inte heller att det är meningen. Det finns helt klart sekvenser som visar på glimten i ögat. Jag tror att det är meningen att det ska vara en film precis som den här. Lättsam underhållning, ingen djuplodade existentiella frågeställningar. Även om man naturligtvis inte kan låta bli att komma med någon moralisk pekpinne längs vägen. Eller om det är jag som överanalyserar.
