Taggat: 1999

Big Big World

Emilia – Big Big World – 1999

  Jag tillhör dem som faktiskt tycker att Emilias monsterhit Big Big World är riktigt trevlig. När jag fick chansen att införskaffa plattan med samma namn, tillika debuten, för ynka tio kronor tänkte jag att det faktiskt skulle kunna vara intressant att höra vad som mer fanns på plattan. Tyvärr måste jag säga att rubbet av det övriga materialet är ganska anonymt. Det är väl inte dåligt egentligen, det är bara det att det inte...

Criteria for a black widow

Annihilator – Criteria for a Black Widow – 1999

Som fans av Annihilator är medvetna om så brukar Jeff Waters alltid kommentera, om inte de enskilda låtarna, så åtminstone skivorna någonstans i texthäftet eller så. Den här plattan är inget undantag och man kan där läsa sig till att han nyligen gått igenom en personlig familjekris. Vad denna inneburit i detalj är kanske inte intressant, men att den avspeglat sig på texterna är helt uppenbart. Det är, hur ska jag säga, betydligt mindre aggressivitet...

Witchouse

Witchouse – 1999 – Den första i trilogin!

Elizabeth samlar en grupp speciellt utvalda vänner för att ha en något udda fest. Hon har dekorerat hela det i sig ganska spöklika huset med allahanda föremål som borde finnas i ett hemsökt hus. Snart visar det sig att hon faktiskt är ättling till den onda häxan Lillith som brändes på bål för exakt trehundra år sedan. Elizabeth ämnar att återuppväcka sin förfader och att gästerna ska vara villiga blodsoffer för denna rit. Den visar...

Schizophonic

Geri Halliwell – Schizophonic

  Första gången jag hörde Schizophonic, för några månader eller nåt år sedan, gick den om och om igen på repeat utan att jag märkte något. Den störde mig inte alls och jag tyckte det var riktigt trevlig popmusik! Naturligtvis kan man säga att musik som inte påverkar en mer än att man inte märker att den upprepas om och om igen inte borde vara speciellt bra men jag tycker fortfarande, så här några månader...

Hooray for Boobies

The Bloodhound Gang – Hooray for Boobies – 1999

The Bad Touch, som låten hette, blev en radioplåga i slutet av nittiotalet och det var väl den som fick mig intresserad av The Bloodhound Gang. Sedan dess har de fallit i glömska tills jag för någon dags sedan lyssnade på den här plattan igen. Det är inte speciellt bra, roligt emellanåt, lite fyndigt men mestadels plumpt i sin humor. För mycket humor är det, en av stöttepelarna helt enkelt. Musikaliskt gör jag det enkelt för mig...