Film, Musik, Litteratur, Tankar
Det är Party of One jag använder som referens när jag lyssnar på Nick Lowe. Jag tror inte att det är särskilt representativt längre (om det någonsin varit det) och är mer någon sorts alternativ country rock än den Crooner pop som pryder de senare albumen. The Convincer, Dig my mood och At My Age i alla fall. Men det är fantastiskt bra! Jag har svårt för det här i början men nu har...
Faceless World har ett mycket modernare sound än debuten Animal House från 1987. Det låter inte alls lika mycket Accept längre, det är lite fränare och lite tuffare än vad man förknippar Accept med helt enkelt. Självklart är de musikaliska likheterna färgas av Udo Dirkschneiders mycket speciella röst och sångteknik. Och den som inte hör likheterna i detta avseende är antagligen stendöv på båda öronen. Men det går aldrig till överdrift, Udo försöker aldrig vara...
Coma of Souls är min tredje bekantskap med tyska Kreator. Det är också det tidigaste albumet jag har hört med dem. Det innebär inte att det är några duvungar som spelar, för även om skivan är från 1990 är det Kreators femte studioalbum. Det känns som att killarna i bandet har lärt sig hur man gör. Och det är onekligen ett album i tiden. Det innebär tyvärr att det inte känns så nytt och...
Jag har alltid haft en soft spot för filmer som involverar Bermudatriangeln. Faktum är att jag finner de legender och teorier som har formats kring platsen genom åren fascinerande. Ju vildare teori desto bättre egentligen. Man kan ju fråga sig hur man får in det i en film som utspelar sig på ett rymdskepp, men lite på mig – det går! Filmer som på något sätt innehåller religion är en annan fäbless jag håller kär....
Det här är ingalunda Panteras första album, faktiskt det femte, men Cowboys from Hell var den skivan som slutligen fick Pantera att placera sig i samma skara som de riktigt stora banden. Med andra ord var det en kommersiell framgång som de tidigare hade saknat. Letar man efter begagnade skivor är sannolikheten stor att det är Cowboys from Hell som är den första skiva man hittar med bandet. För mig låter det som att...
Jag vet inte riktigt vad jag väntade mig av Blood Games. Med tanke på bilderna kunde man väl räkna ut att det skulle vara en ganska sleazy film. Och det är det också. I synnerhet i början. Vi får följa en basebollmatch mellan några rednecks och ett kvinnligt lag. Det står pengar på spel, tusen dollar om jag inte minns fel och dessa rednecks är inte bra förlorare. Det är lite tjyvnyp här och där...
Även om jag alltid har tyckt att Jeff Waters gitarriff varit innovativa och fräscha på alla Annihilators skivor är det här nog ändå en utveckling från debuten. Det är här som man på allvar märker att han inte väljer de konventionella vägarna och gärna lägger in udda tongångar och tempoväxlingar för att nå effekt! Det är inte riktigt lika tydlig Speed Metal som debuten och det känns överlag lite mera genomtänkt. Coburn Pharr står för sången på det här albumet...
Sagan om Ems
Idag är det tungt
Tiden som stod still
Madeleine Brent
Genomgången av manus fortsätter
FÖRHANDSBOKA: Utbränd Förbrukad och Klar!
Som en Blomma
Ville Einstein förenkla resonemangen?
Sagan om det brustna hjärtat
Mitt varumärke, mitt språkbruk!