Film, Musik, Litteratur, Tankar
Fandango (1975) – När den här skivan kom första gång, på vinyl, var A-sidan en liveinspelning och B-sidan studioinspelade låtar. På CD blir det förstås annorlunda, men fortfarande är den delvis liveinspelad såklart! Först ut är Thunderbird, en låt med riktigt drag i och där spelglädjen blir alldeles uppenbar! Det verkar förresten finnas en liten historia kring just denna låt som ursprungligen skrevs av bandet Nightcaps och således stämde ZZ Top i och med deras...
Tres Hombres (1973) – Man kan väl inte direkt påstå att de första åren kantades av stora variationer musikaliskt sett. Det handlar här, på bandets tredje platta, fortfarande om stabil bluesrock med Bill Ham som producent. Man kan förstås fråga sig varför man ska ändra ett vinnande koncept och det är ju faktiskt fantastiskt bra emellanåt. Åtminstone när det gäller musikalisk stil och själva produktionen, sedan gäller det ju att bidra med bra låtar också...
Rio Grande Mud (1972) – Det är väl egentligen inte mycket som är nytt under solen jämfört med First Album. Trion fortsätter i samma spår som tidigare och gör ytterliggare en stabil bluesrockplatta. Gibbons står ånyo för det mest av materialet och när han inte tagit hjälp av Bill Ham som producerar igen, eller de andra bandmedlemmarna är det kan själv som är krediterad författarskapet. Nu spelar det väl förvisso inte någon större roll vem...
ZZ Top’s First Album (1971) – Om man, som jag, upptäckte ZZ Top i samband med deras, nästan osannolikt framgångsrika, genombrott med Eliminator 1983 och sedan går tillbaka i tiden för att upptäcka rötterna kommer man inte att känna igen sig en enda smack. Början på karriären var totalt skiljd ifrån vad som senare skulle bli enorma publikframgångar med musikvideos på MTV etc. och är mera en korsning mellan klassisk blues boogie och bluesrock. Sättningen...
Mera Blues! Den här gången handlar det No Dark in America – pianobaserad sådan, eller rättare sagt elpiano låter det som. Det finns förstås karakteristiska gitarr riff också men är betydligt mer sparsmakat än de riktigt riviga elektriska bluesgitarristerna. Stundom pendlar det nästan över mot jazzen och är en frisk uppblandning tycker jag. Plattan är kanske lite för lång för det blir lite träligt i slutet.,
Till skillnad från Eric Bibb och Booker’s Guitar så är Burnside on Burnside riktig röjarblues av den gamla skolan! Tänk Muddy Waters och Buddy Guy som hamnar du i närheten. Det är elektriskt och live – vilket jag inte fattade när jag införskaffade plattan. Jag gillar generellt inte liveskivor så det var ju lite synd. Men det här är bra och är tydligen enriktigt ansedd skiva! Det kanske blir lite tröttsamt i längden men...
Tacka vet jag upptäckarglädjen! Annars hade jag aldrig upptäckt Eric Bibb och Booker’s Guitar. Det handlar om blues, men på ett mycket sparsamt sätt. Det är inga svulstiga orkestreringar eller något annat som stjäl uppmärksamheten från musicerandet. Allt som behövs är Bibbs mjuka och inlevelsefulla röst och hans akustiska gitarr. Ett och annat munspel finns väl också men det är fortfarande så där folkligt och återhållsamt. Något som passar bättre på en rökig klubb än på konsertarenorna....
The Ballad of John Henry är en skiva som för mig skapar irritation och nästan huvudvärksliknande symptom utan att jag egentligen riktigt vet varför. Det känns som om det är någonting i själva produktionen som gör att rösten blir nästan olidligt påträngande, åtminstone i de första fem, sex låtarna. Det är sannerligen inget klädsamt epitet och det stör mig rejält att jag inte riktigt kan sätta fingret på vad det är. Det handlar ingalunda explicit...
Jag har sett den här skivan hyllas som Cornelis allra bästa, den mest politiska etc. Och jag vet ärligt talat inte vad ska säga om det? Jag tycker kanske inte att det är den allra bästa eftersom jag inte kommer att utdela det högsta betyget en skiva kan få. Jag vet heller inte om jag vill påstå att det är den mest politiska skivan, för även om det onekligen finns en hel del kritik mot...
Yeah Yeah kostade mig 10 spänn, klart överkomligt. Man får lov att säga att Louise Hoffsten är ett säkert kort. Hon vet vad hon sysslar med, kan sjunga och lyckas allt som oftast med sina låtar. De blir förstås inte alltid kanonbra men, åtminstone i det här fallet, är det musik som passar utmärkt i bakgrunden till bilkörning till exempel. Med det menar jag att det inte var någon riktig höjdare men att det...
Sagan om Ems
Sagan om draken som blev en prinsessa
11 Gånger Eddie Meduza var ett geni!
Korrekturläsning
Tomma Tunnor
Sagan om det brustna hjärtat
Idag är det tungt
Mannen på Torget tar form
Mitt varumärke, mitt språkbruk!
Jag bloggar, alltså är jag!