Daylight’s End – 2016 – Smartare Zombies

Daylights End

När jag började kolla på Daylight’s End hade jag inga som helst förhoppningar om en kvalitativ zombierulle. De flesta filmer av detta slag är helt enkelt inte det. Är man traditionalist duger bara långsamt krypande filmer som Dawn of the Dead från 1978, är man modernist vill man ha actionfyllda rullar som World War Z. Kanske gillar man någon av de olika versioner av serien The Walking Dead som finns där ute. Slutligen finns det såklart dem som gillar de ultraamatörrullar som översvämmar marknaden. Filmer som glada amatörer knåpat ihop med urusla effekter men så klart med mycket hjärta och kärlek till genren.

Daylight’s End får man nog placera i liknande sammanhang som World War Z och the Walking Dead. Snabba zombies och en värld där utbrottet redan är ett faktum. Frågan om man ska kalla dem zombies eller inte kvarstår såklart. För vad är en zombie? Ursprungligen var det en varelse som blev kontrollerad av en ”häxmästare”. Alltså inte ”odöda” utan en kontrollerad person på kemisk eller hypnotisk väg som i White Zombie med allas vår Bela Lugosi. Men George A Romero kom det ”nya” tänket att de istället är en sjukdom eller ett syndrom som är smittosam. De vandrar på jorden för att det inte finns någon mer plats i helvetet eller något ditåt. I den senares zombieuniversum är det också mer intressant hur de levande reagerar och blir mer och mer paranoida. Hur varje person till slut är sig själv närmast och hur det till slut blir inre stridigheter. Och det alldeles oavsett om man har barrikaderat sig i ett varuhus eller en hel stad.

Smartare Zombies

Detta lever väl kvar i subgenren där actionscener är mer närvarande. Det ligger väl i tiden att det ska vara mer av den sorten än gastkramande skräck eller samhällskommentarer. I Daylight’s End är det frågan om inre stridigheter men samtidigt också om action och dessutom smartare zombies. Kanske inte smarta som i fallet Bob (Day of the Dead) utan mer som klanledare och alfahanne. En ledargestalt som håller sig i bakgrunden med en egen plan och agenda. Som skickar fram sina undersåtar och endast själv går till attack när det är den sista lösningen. Med det sagt blir det nästan som en duell mellan ”jägaren” som filmen främst fokuserar på och denna alfahanne. Vem ska till slut besegra vem?

De inre stridigheterna i gruppen är intressant gestaltade och det finns tydliga karaktärer som ”offrar” sig och de som enbart tänker på sig själva när det, så att säga, har gått för långt och hoppet om överlevnad är på väg att helt utplånas. Det kanske inte är jättespännande men jag tycker trots allt att det är en av de bättre zombiefilmerna jag har sett på senare år. Hyggliga effekter och inte amatörmässig. Man har ju trots allt lyckats få med sig Lance Henriksen. Ok, han kanske inte alltid har valt de mest kvalitativa filmerna genom sin karriär men som skådespelare är han onekligen stabil. Överlag tycker jag att skådespelarinsatserna är helt ok.  Det är ingen som utmärker sig på varken ett positivt eller negativt plan och emellanåt att det rätt brutala scener där blodet skvätter rikligt, utan att för den skull bli en ren Gore och Splatterrulle. Man har lyckats bra med avvägningen över vad som kan räknas som chockande och överraskande våld. Och man behöver inte ens skjuta de virusinfekterade varelserna i huvudet. Lite kul är det trots allt att man bryter mot en, numera, så vedertagen del av zombiemytologin. Jag tycker helt klart att det är en riktigt underhållande film som jag absolut rekommenderar som en stunds underhållning.

Fotnot: På tal om Lance Henriksen så förekommer rollnamnet Bishop i filmen. 🙂

Betyg

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *