Brightburn – 2019
Det tog ett tag innan jag tog tag i att titta på Brightburn. Jag hade hört en hel del om att det var en sevärd film. Däremot så hade jag inte kollat upp vad den handlade om. Egentligen är det en ganska enkel grundpremiss. Varför ska alla utomjordingar alltid (sic) framställas om goda hjältar? Hur vore det om det kom en varelse till jorden som nyfödd. Som togs av hand av mänskliga föräldrar som gav honom all sin kärlek men som till slut visade sig vara helt igenom ond?
Jag tror det finns en metafor gömd i Brightburn. Kanske handlar det inte alls om en utomjording som visar tecken på förakt inför mänskligheten med megalomaniska tendenser. Det kanske rent av är så att den tonåriga karaktär som filmen följer är en tvätt akta psykopat? Det kan han ju vara helt oavsett om han är från yttre rymden eller inte. Det är klart att några egentliga superkrafter skulle han ju i så fall inte ha. Men varför kan inte det också vara en metafor? Psykopater tror sig vara mycket bättre än oss andra och de visar inga tecken på empati. De kan knappt ens förstå att de förväntas bli ledsna när någon dör till exempel.
Sen finns det förstås de som förstår och som spelar rollen så bra att ingen uppfattar psykopatin inom dem. Tja, det är kanske de flesta förresten? Jag är ingen expert på området.
Grandios självbild
Man skulle också kunna se pojkens uppvaknande till den grandiosa egenbilden som något kopplat till puberteten. Alla vet ju att kroppen och sinnet förändras när man når denna ålder. Ingen konstigt i det. Det som är konstigt är kanske varför pojken skulle förändras i puberteten om han var en utomjording. Varför skulle en utomjordisk varelse ha samma livscykel som oss människor? Det är förstås inte uteslutet. Men om han är så pass fysiskt överlägsen (styrka, snabbhet), borde inte hans ras ha utvecklats bortom det då? Kanske inte.
Jackson A Dunn
Hur som helst så gillade jag filmen. Jag tyckte den var mycket underhållande även om man tidigt fattade vart det var på väg. Kanske inte exakt vilken väg filmen skulle ta men i stora drag. Lite besviken även att det trots allt förekommer ett par klyschor som man borde ha kunnat undvika. Men på det stora hela så gillade jag den. Framförallt tyckte jag att pojken Jackson A. Dunn var riktigt bra! Jag gillar hela skådespelarensemblen men hjältar tickar alltid lite extra för yngre skådisar som gör intryck.
Tydligen har det diskuterats huruvida Brightburn ska få en uppföljare eller inte. Jag kan inte riktigt se hur man ska kunna fortsätta på historien men det finns säkert ett sätt. Det är dock svårt att se hur den skulle kunna fortsätta på samma tema som den här.
