Månadsarkiv: augusti 2020

Scarecrow

John Mellencamp – Scarecrow – 1985

  Det här är en väldigt bra platta med John Mellencamp, den är stabil och med många medryckande melodier. Och även om jag kanske inte vill sträcka mig så långt som att kalla det hela för musikalisk perfektion så är det bra nära och det är sannerligen ytterst kompetent utfört, både när det gäller låtskrivande, framförande och hela produktionen egentligen! Det är förvisso inte lika bra som mästerverket Uh-huh från 1983 men absolut inget som...

Rock and Roll Over

Kiss – Rock and Roll Over – 1976

  Om, när man lyssnar på Rock and Roll Over har den föregående plattan – Destroyer, från samma år i bakhuvudet blir det här en kopiös besvikelse. Det är inga direkt utmärkande låtar och allt blir liksom en enda sörja. Och faktum är att jag nästan kände mig lite irriterad i slutet av albumet och hoppades att det snart skulle vara slut! Det är märkligt, för det är egentligen samma typ av musik som Kiss...

new bloof

Fredagen den 13e del 7 – The New Blood – 1988

Fredagen den 13e del 7 – The New Blood – Det här skulle väl i princip kunna vara samma film som föregångaren. De har många likheter med varandra, humorn, klichéerna, det krystade sättet att väcka Jason till liv på etc. etc. Det faktum att man valt att blanda in lite hokus pokus och övernaturligheter i och med den telekinesi som huvudpersonen använder sig av passar utmärkt. Jason är ändå inte mänskligt längre, varför inte ta...

Jason Lives

Fredagen den 13e del 6 – Jason Lives – 1986

Fredagen den 13e del 6 – Jason Lives – Det här är min absoluta favoritfilm i serien, inte för att den kanske är den bästa eller för att den är skrämmande på nåt sätt (själv grundtanken med en skräckfilm är väl att skrämmas?), nej snarare handlar det om att det är första gången man använder de klichéer som filmen är sprängfylld med på ett riktigt effektivt sätt. Det blir en underhållande film där Jason, för...

party of one

Nick Lowe – Party of One – 1990

  Det är Party of One jag använder som referens när jag lyssnar på Nick Lowe. Jag tror inte att det är särskilt representativt längre (om det någonsin varit det) och är mer någon sorts alternativ country rock än den Crooner pop som pryder de senare albumen. The Convincer, Dig my mood och At My Age i alla fall. Men det är fantastiskt bra! Jag har svårt för det här i början men nu har...

a new begining

Fredagen den 13e del 5 – A New Begining – 1985

Fredagen den 13e del 5 – A New Begining – Man måste ge en eloge till den här filmen även om jag finner den vara bland de absolut svagaste i serien. Man har åtminstone försökt att skapa nånting nytt och utan att avslöja för mycket kan jag säga att premisserna nog var goda och kanske hade funkat om det bara inte varit en del av just den här filmserien. Jag vill inte avslöja mer om...

american fool

John Mellencamp – American Fool – 1982

  Jag vet inte riktigt vad man ska säga om John Mellencamps diskografi längre. Jag har lyssnat igenom en hel del skivor, både från den tidiga perioden – eller tidigt åttiodal i alla fall, till de senare eller åtminstone sent nittiotal. Den här skivan – American Fool, är väldigt bra, den tillhör den period av John Mellencamps karriär som jag finner vara riktigt lyckad och där nästan alla skivorna har stora kvalitativa kvaliteter. Den är...

The Final Chapter

Fredagen den 13e del 4 – The Final Chapter – 1984

Friday the 13th: Part 4 – The Final Chapter – Det är väl egentligen i och med den här delen i filmserien som humorn introduceras. Det är inget man gapskrattar åt, men det finns ändå där i bakgrunden någonstans. Det är ganska typiska händelser och liksom den föregående delen räknar jag den här som någon sorts transportsträcka inför de senare, och betydligt mer underhållande delarna. Filmmytologiskt är den dock mycket viktig för filmserien då en...

fredagen den 13 del 3

Fredagen den 13e del 3 – 1982

Jag vet att många uppskattar den här – Fredagen den 13e del 3, och den efterföljande delen – The Final Chapter mest av allt i filmsviten. Problemet för mig är att jag inte riktigt ser poängen med dem, det finns inget vidare unikt över dem, förutom att Jasons mask introduceras och som får anses vara synonym med hela filmserien och kanske också en symbol för hela skräckfilmsvärlden i stort och jag upplever dem snarare som...

Dressed to kill

Kiss – Dressed to Kill – 1975

  Det här kommer förmodligen att låta lite märkligt, för jag gillar verkligen de enkla och okomplicerade låtarna på Dressed to Kill. Det är verkligen melodierna som står i förgrunden och det gör ingenting att de tekniska färdigheterna på instrumenten inte är fulländade, eller att Gene Simmons och Paul Stanleys stämmor emellanåt skär sig lite mot varandra. Det gör bara att det låter lite mer äkta än vad det troligen skulle göra om allt far...