The Last Starfighter – 1984 – Kultklassiker

The Last Starfighter

The Last Starfighter var en film som jag ofta ville hyra i min ungdom. Ni minns den glada videoåldern när man hyrde VHS, skyndade hem och hade 24 timmar på sig att hinna se den. Oftast hyrde man väl filmer gemensamt med någon kompis? Så var det i alla fall för mig. Jag hyrde i och för sig filmer själv också men det var nog inte förrän lite senare. När erbjudandet 3 filmer för 99 spänn i tre dygn var standard. Helt meningslöst egentligen. För jag såg alltid mina tre filmer första dagen i alla fall.

Hur som helst vill jag hyra den här, men det var ingen annan som ville. Själv blev det heller inte av. Men av en slump fick jag nu tag i den. Spännande! Att det är en film från 80-talet blir genast uppenbart. Det finns väl inget specifikt så där att peka på. Det är bara en känsla man får. Var man med på den tiden och såg hur mycket som helst vet man vad omedvetet vad man ska titta efter. Ska man förklara för någon annan kommer saken i ett annat läge.

Highscore!

Det börjar med ett litet husvagnssamhälle. Jag vet inte om man ska kalla folket som bor där för trailer-trash på svenska eller inte. Nu tycker jag väl inte att de här människorna är så mycket trash ändå. Lite speciella är de onekligen. Det finns ett fik som har ett arkadspel – Starfighter. Det är framförallt en kille som spelar men när han håller på att slå rekordet samlas hela samhället och hejar på. Det är den största händelsen som har inträffat i mannaminne verkar det som. Det säger väl en del om hur isolerade människorna som lever där är?

Hur som helst så renderar detta i att han blir värvad till en intergalaktisk styrka. Hans uppgift är att göra precis det han har gjort i spelet, skjuta ner fiender. Krystat men samtidigt lite charmigt. Vad som sedan följer är en tämligen barnvänligt science fictionrulle som bara skulle kunna vara gjort på 80-talet. Så för en annan blir det lite av en nostalgitripp utan att för den skull ha sett filmen sedan tidigare. Det är mer nostalgi av stilen och perioden.

Storstaden

Lite underhållande är det. Men särskilt bra är det inte. Jag tycker inte att filmen har åldrats särskilt väl och det är lite väl mycket floskler. Naturligtvis finns det också en kärlekshistoria invävd. Eller kanske mer än en förresten, men en väldigt uppenbar tonårsförälskelse. Annars kan man väl se filmen som en metafor för att växa upp och lämna det samhälle man vuxit upp i för att flytta till storstaden. Ett klassiskt tema.

Men det slutar lyckligt och alla är glada. Som åskådare får man en halvunderhållande stund som kanske inte get så mycket bestående intryck. Jag tycker det är kul att äntligen ha sett filmen. Men det dröjer nog innan jag återbesöker den.

Betyg

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *