The Greatest Showman – 2017 – Hugh Jackman
Det råder inget som helst tvivel om att Hugh Jackman är en fantastisk skådis. Han briljerar totalt genom hela filmen oavsett om det rör sig om traditionellt skådespeleri, sång eller dans. Han bär upp rollen som PT Barnum som en sann mästare! Jag var inte medveten om att The Greatest Showman faktiskt bygger på en verklig person. Men efter att ha begagnat internet, Google och Wikipedia känner jag att jag har bilden ganska klar för mig.
Det är naturligtvis svårt att veta hur mycket av filmen som är hitte-på och hur mycket som är förankrat i verkligheten. Det som händer i filmen är inget annat är en amerikansk framgångssaga. PT Barnum kommer från ingenstans. Han har en utfattig barndom men träffar kärleken redan i unga ur. Han har också sig enorma fantasi som följeslagare vilken gör honom charmig. I alla fall om man får tro en del. Han går till exempel inte hem hos sin stora kärleks föräldrar.
Men utan några egentliga tillgångar lovar han att ta hand om henne och ge henne det liv hon förtjänar. Efter diverse motgångar lyckas han så klart med det när han startar en freakshow. Alla tycker såklart inte om den men han får trots det snabbt framgångar.
Man ska vara medveten om att det är en hel del musik i The Greatest Showman. Något som jag faktiskt inte gillade. Jag har verkligen inget emot musikaler men här blev det lite för mycket. Kanske för att det handlar om ett upprepande tema lite för många gånger. Jag vet inte om man ska kalla det för ledmotivet men det är onekligen en text som speglar precis vad filmen handlar om. Att man ska följa sina drömmar och att man kan skapa sig vilka framgångar som helst bara man tror på sig själv.
Jag ska inte säga att det är något fel på sångframförandena eller dansnumren. Det är bara det att jag gärna hade önskat en mer ”vanlig” film. Å andra siden antar jag att de som verkligen avgudar den här rullen gör det just för att det är en musikal.
Jenny Lind
En kul detalj för oss svenskar är att Jenny Lind, vår svenska näktergal förekommer i filmen. Nu känns väl i och för sig inte de nummer hon framför som något som den verkliga Jenny Lind skulle ha framfört. Det är på tok för moderna tongångar för det. Och där ligger nog lite av problemet med musikalen som sådan förresten. Det är lite spretigt när det gäller det musikaliska. Vissa nummer passar ganska bra in i den tidsbestämda miljön medan andra känns lite för moderna. Det finns liksom inte riktigt den homogena musik genom hela filmens nummer som jag hade önskat.
Men nog gnällt om det nu! Skådespelarna är fantastiska. Inte bara Hugh Jackman såklart. En stjärna gör inte en film. Det är väldigt bra från alla håll och kanter. Produktionen är bra och allt ser fantastiskt ut. Naturligtvis kan man inte låta bli att kanske in lite moraliteter på slutet. Alla människor är lika mycket värda och om man en gång har ställt upp för någon annan kan man räkna med att man får tillbaka tjänsten.
Nu kan jag inte den verkliga historien som filmen bygger på i detalj men jag är skeptisk till att det skulle ha gått till på det sättet. Men struntsumma. Film är inte verklighet och verklighet är inte film. Det här är något som underhåller och om jag förstår det hela rätt så var det PT Barnums livsfilosofi. Det och att tjäna pengar. Filmen är snygg och klart underhållande för stunden men om jag ser om den igen? Nja… kanske inte.
