Sagan om Ems

Sagan om Ems

I en galax långt långt borta, för länge länge sedan börjar en del sagor. Så skulle vi kunna börja sagan om Ems, men det ska vi emellertid inte göra. Sanningen är snarare dem att Ems kommer från planeten Stapelsorius som inte alls ligger i en särskilt avlägsen galax. Det är inte heller särskilt länge sedan. Faktum är att sagan mer eller mindre utspelar sig i nutid. Förresten kan man väl argumentera emot att det skulle vara någon egentlig saga över huvud taget. Händelserna i den här historien har väldigt stor likhet med verkligen.

Ems kom egentligen inte från Stapelsorius från början. Hon var född på en helt annan planet, vi kan kalla den för Balkanadius. Det är ett påhittat namn men vilka namn är egentligen inte det. Det finns väl inga namn, vare sig på planeter eller människor som någon inte har hittat på en gång? Hur som helst var vägen från Balkanadius till Stapelsorius ganska lång och mödosam. Det tog henne åratal att nå sitt mål. Det var kanske inte hennes slutmål heller men det var där hon befann sig just nu och hon trivdes ganska bra. Klimatet var gästfritt och de övriga invånarna tolererade henne trots att hon var lite egen.

Hon, å andra sidan, tolererade de andra också. Man kan väl säga att det var en ömsesidig symbios. Hon var alltid vänligt och artig och bemötte aldrig någon eller någonting med ett ont ord. Vad hon höll inom sig kunde ingen se. Det är inte säkert att det fanns så mycket där inne heller. Det kändes som att hon hade hittat rätt väg till den inre friden. Ta vara på det som är värt att ta varas på och ignorera resten tycktes vara hennes motto. Det borde vara det bästa sättet att undvika att attackeras av ondsinta energislukare. Att påstå att hon bidade sin tid vore en enorm överdrift men hon var tålmodig och visste att hon till slut skull hitta rätt plats även på Stapelsorius.

Det fanns en hierarkisk struktur på den här planeten även om de flesta av invånarna förnekade det. Ems trodde att de till och med förnekade det för sig själva. För visst kunde det väl inte vara så att de på fullt allvar tyckte att den ena yrkesgruppen eller tillhörigheten var mera värd är någon annan? Det skulle ju i så fall vara hel befängt. Hon brydde sig inte om det. Det var inte det att hon ställde sig utan för samhället utan att hon helt enkelt skapade sig sina egna värderingar och struntade i om andra höll med henne eller inte. Hon visste vad som var rätt och fel och hon tänkte minsann visa de andra att hon stod för det också.

Hon skulle minsann inte göra någon skillnad på den stora massan där nere eller den lilla klicken där uppe. Alla var lika mycket värda och det tänkte hon hålla fast vid. Hur många som märkte hennes ståndpunkt visste hon inte och hon brydde sig inte heller. Det fanns dock en som såg allt, som inte kunde låta bli att avundas henne. Hennes sätt som tydligen fick alla på gott humör. Han hade anlänt till Stapelsorius för lite mer än ett år sedan. Var han än kom ifrån så var han en utböling. Han hörde inte hemma där.

Men något sånt såg inte hon. Det fanns ett slags gemenskap dem emellan. De var lika olika som lika och det var rätt fascinerande att de nästan kunde läsa varandras tankar. Det fanns inget behov av att ödsla massa tid i onödan på ett resonemang som de ändå båda visste resultatet av. Visserligen gick åren långsammare på Balkanadius än där han kom ifrån men det var ändå avsevärd skillnad i deras fysiska framtoning. Han var grå och rynkig som om livet hade varit hårt mot honom, hon var hans raka motsats. Det var dock bara det yttre och inget som egentligen spelade någon roll. Det var det verkliga innersta väsenden som låg inneslutet i den innersta essensen av vilka de egentligen var som var det viktiga. Det var där de var som mest lika.

Det var väl det som gjorde att de utvecklade en sån ömsesidig respekt för varandra. De märkte snabbt vilket team de var. Inget skulle hindra dem och även om de inte sågs särskilt ofta då det befann sig på olika delar av planeten utnyttjade de den nya tidens möjligheter till kommunikation. Det var inte tankeöverföring, även om det hade varit det mest effektiva, och i deras fall nästan helt möjligt. Att avsluta varandras meningar var liksom ingen utmaning längre. Det var länge sedan de hade lagt den typen av enkla övningar bakom sig. Det hade en djup förståelse för det undermedvetna bandet dem emellan. De växte helt enkelt närmare varandra väldigt snabbt.

Det var allt som behövdes. Han visste att han kunde öppna upp sig helt och hållet, ställa den inre dörren på vidöppen gavel, och det skulle vara ok. Det fanns inget i hennes väsen som kunde döma honom. Visserligen hade hans liv inte alltid kantats av den eftertänksamhet som han numera tyckte sig besitta. Men det var ok, hon skulle förstå.

Åren gick och vänskapen utvecklades. De sågs sällan även om den då och då faktiskt befanns sig på samma plats. Hon hade planer på att flytta till en annan planet. Inte för att hon ville utan för att hon kanske skulle bli tvungen. Han, å andra sidan, hade tänkt stanna på Stapelsorius tills han gick ur tiden. Han ville inte flytta på sig mer. Det var nog med den saken för hans del. Och han hoppades att hon skulle stanna. Det var verkligen inte alla invånare på den här planeten som han kunde utbyta så mycket tankar och värderingar med, ofta utan att säga ett ord. Det var egentligen för bra för att vara sant. För det var väl sant?

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *