Kiss – Kiss – 1974

Kiss
 
Om det är fejkade publikljud som hörs precis innan Peter Criss slår an trummorna och åstadkommer de första ljuden på Kiss debutplatta, introt till den numera klassiska Strutter, är inte lätt att avgöra men det finns onekligen en livekänsla där. Jag kan dock tycka att det känns lite märkligt att inleda ett debutalbum med en liveinspelning. Vokalistrollen på plattan fördelas mellan Paul Stanley, som jag på något sätt fått för mig vara bandets huvudsångare, Peter Criss och Gene Simmons, där den senare helt klart har fått mest utrymme. Och eftersom jag egentligen gillar Gene Simmons röst bättre än Paul Stanleys har jag inget att klaga på. Musikaliskt skulle jag väl inte riktigt placera det här i hårdrockshögen idag, med alla de referensramar som finns, men 1974 var det onekligen det. Idag skulle jag klassa det som någon form av rock, möjligen lite hårdare och tyngre, men fortfarande rock. Man kan förstås fråga sig om det verkligen spelar någon roll vilket epitet man ger musiken bara den är bra? Och bra är det! Det är enkla minnesvärda melodier, med enkla men effektiva riff. Favoriten, som faktiskt står sig väldigt väl än idag är förstås Ace Frehleys Cold Gin, som ironiskt nog sjungs av nykteristen Gene Simmons. Vidare är det ganska daterad musik och det är inte svårt att höra vilket decennium den kommer ifrån. Detta kanske brukar vara en nackdel då det onekligen påverkar tidlösheten negativt men det här är ändå så pass bra att det inte är några problem att ta till sig musiken. Det låter sjuttiotal men som essentiellt sjuttiotal och känns som ett måste för den som gillar rock från detta decennium!
Betyg

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *