Mitt varumärke, mitt språkbruk!

När man talar om kändisar brukar man säga att hela deras uppenbarelse, deras utseende och personlighet är deras varumärke. Tänk till exempel vad Paris Hilton tjänar bara på at dyka upp på en kändisfest! Det gäller att vårda sitt varumärke så det blir lukrativt! Andra personer, sångare och sångerskor har förstås också varumärken i sin röst eller sin musikalitet, man förväntar sig att de ska framföra musik på et visst sätt, sjunga som de brukar etc. Skådespelare är lite samma sak också, de ska agera enligt tidigare fastställda mönster helt enkelt.

Att hålla isär sitt varumärke från sitt privatliv är kanske inte helt enkelt för dessa offentliga personer och faktiskt inte heller för mig ska det visa sig. Det är nämligen så att det sätt som jag har skrivit recensioner och andra texter på under de senaste åren blivit en så stor del av min identitet att jag inte klarar av att uttrycka mig på något annat sätt längre, åtminstone inte i skrift! Detta ställer till vissa problem när kommunikation av mindre akademisk natur framläggs. Jag har blivit ”anklagad” för att ha en onödigt byråkratiskt språkbruk och det har även hänt att folk har velat ha mig till att vara politiker till vardags. Det är förstås inte sant, jag är ingen politiker, men jag tycker däremot om att svänga mig med ”fina” ord och jag tycker om att uttrycka mig så exakt som jag kan.

Detta innebär ofta långa meningar, men flera bisatser i varandra, men eftersom jag inte är direkt insatt i grammatikens förlovade värld egentligen så vet jag inte riktigt vad jag gör. Det som sker, sker på känsla och sunt förnuft helt enkelt. Hur som helst har det blivit lite synonymt med mig att uttrycka mig på ett visst sätt. Man vet att om man skickar recensionsmaterial, det kan vara både film, musik och litteratur, till mig som kommer det att behandlas seriöst. Det värsta jag vet är när folk dissar (är inte det ett extremt korkat ord?) saker och ting bara för att det inte faller inom en viss sfär, det är inte ”fint” nog. Samma sak åt andra hållet förstås, folk som dissar för att det inte är ”fult” nog.

Och det verkar faktiskt vara ett uppskattat grepp, att förhålla sig seriös till det man håller på med. Det finns tillräckligt många som flamsar och håller på ändå utan att jag behöver göra det. Jag tar det hela seriöst och har ofta fått höra att jag befinner mig någonstans mellan hobbykritikern och de riktiga proffsen. Jag är bra på att uttrycka mig i skrift, även om det talar emot Jantelagen att hävda det! Däremot är jag värdelös på att korrekturläsa, vilket jag har varit inne på i tidigare inlägg. Men faktum kvarstår, mitt språkbruk är mitt varumärke!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *