Minns du hur jag hjälpte dig?

hjälp

 

Du var i nöd och hade ingen att vända dig till. Självklart ställde jag upp, för det är väl det man gör för sina vänner? Saker och ting blev bättre för dig, kanske inte bra, men bättre i alla fall. Du repade dig och kunde gå vidare med ditt liv. Jag kände mig både nöjd och stolt över att jag kunde finnas där för dig och göra någon skillnad.

Men vad hände sen? Du försvann någonstans in i ditt eget och glömde helt och hållet bort mig. Jag behövdes inte längre så jag kastades bort. Inte med så många ord, snarare med frånvaro. Do svarade knappt på tilltal.

Varför blev det så? Var jag för snäll? Ville du bara utnyttja mig? När du själv hade kommit på fötter var jag bara luft för dig, om ens det. Jag kan lura mig själv med att hjälpa andra är en egen belöning. Att det känsla som infinner sig justifierar vilken motbehandling som helst. Men så är det inte riktigt.

Min konflikträdsla gör att jag sannolikt inte kommer att bryta med dig. Inte för att det spelar någon roll när du ändå ignorerar mig. Men kommer jag att hjälpa dig igen om du skulle behöva? Sannolikt inte. Jag har lärt mig min läxa och kan konstatera att du egentligen inte är min vän. Du var bara i tillräckligt desperat behov av hjälp. Du tog vad hjälp du kom över.

Skämmes tamejfan!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *