Jag har fantastiska grannar!

fantastiska grannar

Det är dag för en lite självutlämnande text igen. Det är inget jag egentligen njuter av att göra, i synnerhet om det kräver att jag beskriver mig själv i negativ dager. Och det känner jag att jag måste göra i sammanhanget.

Det är så här att jag bor i en villa, lyckligtvis längst in på en återvändsgränd med begränsad insyn. Det är inte det att jag är lat – egentligen, även om jag säkerligen uppfattas så. Jag har, låt oss säga, fysiska begränsningar på vad jag klarar av att göra. I synnerhet under sommarhalvåret då jag verkligen lider i värmen. Min kropp fungerar inte och min hjärna verkar inte fungera heller. Hur mycket jag än bestämmer mig för att gå ut och ”fixa” går det helt enkelt inte. Jag kommer helt enkelt inte ut.

Därför är jag så otroligt glad för mina fantastiska grannar! Det jag inte fixar att göra får jag hjälp med. Det är inget jag har bett om vilket gör det än mer fantastiskt. Naturligtvis hjälper jag tillbaka om jag kan men det känns som att jag aldrig kommer att kunna betala av den tacksamhetsskulden.

Bilen startar inte

Det gäller förstås inte bara normalt trädgårdsarbete. Vi har angränsande tomt så jag kan förstå om det ser illa ut om min halva är allt för vildvuxen. Men det är så mycket mer än det. Jag minns särskilt en gång som gjorde ett så stort intryck på mig. Vår bil startade inte och den gick inte igång med vare sig startbatteri eller startkablar. Mina grannar, som då var tämligen nyinflyttade, erbjöd utan att blinka mig och min fru att låna deras bil.

Inga krusiduller, det var den självklaraste sak i värden att hjälpa oss. Det är något jag aldrig kommer att glömma. Det är så typiskt osvenskt på något vis. Därmed påstår jag inte att detta fantastiska par inte är svenskar, för det vill jag verkligen rubricera dem som. Att helt osjälviskt erbjuda oss sin bil och dessutom göra sig omaket att montera ur bilbarnstolen trots att de vid tillfället hade gäster i huset.

Jag behåller båda njurarna

Hur tackar man för en sån sak? Det finns helt enkelt inget man kan göra som betalar tillbaka en sådan vänlighetsskuld. Självklart tankades bilen full med bensin och en blomma överlämnades. Det var det minsta jag kunde göra. Men om sanningen ska fram så är tacksamhetsskulden av en sådan dignitet att det nästan skulle vara värt en njure. Nästan värt. Jag tror jag helst behåller mina båda njurar, men det var en händelse som definitivt genererade en evig tacksamhetsskuld. Det finns väldigt få saker jag inte skulle göra för mina grannar om de frågade.

Naturligtvis menar jag inte att jag går omkring och tänker på hur jag ska återgälda dem varje dag. Och det finns heller inget enskilt ögonblick när en sådan skuld är färdigbetald. Förresten känns det fel att tala om skuld. Det handlar egentligen med om tacksamhet. Det är inget som går att betala tillbaka till fullo. Det är inte meningen heller. Meningen är att man med tjänster och gentjänster kan hjälpa varandra. Bara det att man kanske är lite mera benägen att hjälpa vissa hellre än andra.

Tack underbara grannar för att ni finns!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *