Hundra – 1983 – Svärd och Sandaler

Hundra

För en svensk är det kanske lite märkligt med en film som heter Hundra och inte syftar på någon form av siffror. Hundra är istället namnet på huvudkaraktären i filmen. En kvinna som inte rädds något och är starkare än varje man hon kommer i kontakt med. Hon viker sig inte för någon i en mansdominerad värld. Som filmbilden vittnar om är det en barbarfilm som utspelar sig med svärd men inte så mycket sandaler. Sandalerna är väl mer närvarande i dylika filmer med grekisk mytologi närvarande. Det här är väl mera som i en världs med Conan Barbaren kanske. Men till skillnad från Conan finns det här ingen direkt magi närvarande. Inga mytologiska bestar eller nåt i den stilen. Det gör väl att Hundra diskvalificerar sig som fantasy och endast kvalar in som äventyrsfilm.

Det är lite synd tycker jag, för det finns ändå så pass ont om den här typen av filmer och vi som gillar fantasy i samma stil som Willow har inte mycket att välja på. Nu är ju inte än äventyrsfilm fy skam heller förstås. I grunden har vi ett samhälle som är ovanligt mansdominerat för att vara en film av den här typen. I synnerhet när huvudrollen tillhör en kvinna. Man har gjort en poäng av att män tvingar på sig kvinnor. Man går kanske inte så långt som att uttala våldtäkt men det är så klart det man åsyftar. I denna värld finns det en klan av kvinnor som avsagt sig allt vad män heter och klarar sig själva. Ingen sätter sig på dem och de är beredda att försvara sig med sitt blod mot förtrycket.

Efter en jakt kommer Hundra tillbaka till lägret och finner alla döda och lemlästade. Hon bestämmer sig för att hämnas och ger sig ut på hämnarstråt. Mitt i detta finns det också en filosofisk tanke om att inget av könen klarar sig helt själv eftersom mänskligheten då skulle dö ut. Ingen säd som befruktar äggen helt enkelt. Hundra som är hård som granit har aldrig ens tänkt tanken på att hänge sig åt en man är nu tvungen att hitta någon som är värdig henne och som kan ge henne en dotter. För i den här filmen är det tvärtemot alla andra filmer. Det är dottern som är det eftertraktade och sonen som slängs bort på sophögen om han skulle födas.

Det blir lite överdrivet och tramsigt att föra en könsrollsdebatt i en barbarfilm. I synnerhet när kvinnorna är så sexualiserade som de är. Det blir liksom falskt och inte riktigt äkta. Men å andra sidan belyser Hundra samma slags problematik som Jörn Donners Män kan inte våldtas. Åtminstone i någon aspekt.

Filmen är underhållande men inte av rätt anledningar. Det jag främst har emot den är musikvalen som har gjorts. Det är självaste Ennio Morricone som står för musiken men frågan är om han och regissören har haft olika uppfattning om vad det här är för en typ av film. Jag tycker det känns som en tanke på en storslagen film när man ser scenerna men med musiken på får den allt som oftast en komisk effekt. Jag hade gärna sett att den framställdes som lite mer allvarligt. Inte en komisk pastisch på något den borde vara. Det finns också misstag som gör att den inte riktigt når ända fram. Inte en blodsdroppe i stridscenerna (med något undantag) men likväl är svärdet blodigt. Åtminstone ett tag, för i nästa scen är det absolut inget rött på svärdet längre.

Så på det hela taget blev jag besviken. Jag gillar den här typen av filmer men det var lite långdraget och med alla små fadäser och musikförvirrelsen blir det till slut plågsamt att ta sig fram ända till slutet.

Betyg

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *