Accept – Death Row – 1994

Tänk att jag en gång i tiden avfärdade Accept med den här plattan som något som var på väg utför och troligen aldrig skulle kunna prestera på samma nivå som förr igen. Låt vara att Accept inte har låtit som ”förr” sedan dess heller, de har snarare låtit bättre!

Det här är alltså plattan som kom emellan Objection Overruled och Predator som jag båda har skrivit om sedan tidigare. Varför jag har missat denna kan jag inte svara på. Men bättre sent än aldrig! Det är alltså något som tilltalar mig väldigt mycket idag även om så inte var fallet vid releasen. Förutsättningarna här väl också förändrats en smula och jag vill inte längre ha tillbaka Udo Dirkscheider bakom mikrofonen. Jag säger inte att han gör något dåligt jobb här eller någon annan gång heller för den delen men han är inte oersättlig och om man betänker vad Udo själv sysslade med i U.D.O. fram till återföreningen med Accept 1992 står det helt klart att skivorna med Accept är långt med kvalitativa och unika än soloprojektet. Det är en helt annan crunch i gitarrspelet och både kompen och melodierna är mer genomarbetade.

Texterna berör som vanligt ett våldsamt samhälle och ifrågasätter, åtminstone ironiskt, vart vi egentligen är på väg? Som vanligt tillskrivs hela gruppen kompositionerna (med ett par undantag) så det är svårt att säga vad som fungerar så bra med just Accept som koncept när i princip samma sound med U.D.O. inte blir riktigt lika vasst.

Här är 15 vassa låtar som växer med varje genomlyssning numera. Det är fullt pådrag och bara någon enstaka ballad. Det är med andra ord mycket attityd!

Betyg

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *